. e O

Om det är någon som inte förstår rebusen i rubriken så kommer vi till det alldeles strax.

På torsdagen förra veckan blev det bara ett halvsnabbt varv runt Frösön på ungefär 18 km för att få igång lite blodcirkulation. Planen var att på lördagen ta ett längre terrängpass. Det gick sådär, för efter ungefär åtta km på mestadels landsväg så tog den nyss påbörjade terrängkörningen slut på en riktigt vass sten. Eftersom jag dumt nog förlitat mig på turen och inte hade med mig någonting att laga slangen med så var det bara att knalla hem. Tur att jag inte kommit längre än att det räckte med bara ungefär två km promenad med cykeln delvis på axeln. Punktering är alltså svaret på rebusen.

Söndagen innebar självklart revansch, då det blev 40 km cykling varav uppskattningsvis knappt hälften i terräng. Denna gång körde jag ÖSK:s mountainbikespår från början till slut, förra gången började och slutade jag på fel ställe. Efter det och snabb påfyllning av energi hemma körde jag ut på annersia och hittade en stig som ledde över höjden där. Lite väl stenigt, brant och lerigt på sina ställen men i nödfall kan man ju faktiskt gå vilket jag också gjorde på några ställen. Dessa 40 km cykling brände för övrigt ungefär hundra fler kalorier (knappt 1500) än 24,5 km löpning, det tycker jag är lite intressant.

Fortfarande ingen löpning, ortopedläkaren jag träffade för en dryg vecka sedan tyckte att jag skulle vila från den ytterligare någon vecka innan jag provar igen. Han skulle också ordna en tid för magnetröntgen av vaden, men dit lär det ju vara lite kö.

Kvällstur

Efter att bara ha tagit en lugn cykelbanetur på en knapp mil i söndags och haft vilodag på måndagen var det så dags för en ordentlig cykeltur igen på tisdagskvällen. Det blev ganska exakt 20 km, med den största delen terräng.

Efter att ha kommit upp till ÖSK-området följde jag alltså MTB-spåret som finns där uppe. Tyvärr måste jag ha missat någon markering på slutet för helt plötsligt var jag utanför banan. I och för sig var det ändå dags för en sen middag då så jag begav mig närmaste vägen hemåt, men ändå.

Det var en tur som bjöd både på fin singletrack som här nedan.

Men även en del gyttja. Det här var dessutom inte alls det värsta stället, en del gyttjehål kändes bättre att passera bredvid, gåendes.

Hur som helst så var det en mestadels positiv runda som bjöd på en lagom mängd klättring och nedförsåkning. I ärlighetens namn spöar terrängcykling landsvägscykling med råge.

Terrängsligt

Idag var det tokvarmt även här uppe i Östersundstrakten och en cykeltur var inplanerad. Jag började med att köra lite blandat asfalt, grusväg och terräng i ungefär två mil tror jag. Sedan tog jag en tur runt Brunfloviken. Totalt blev det 54 km.

Turen bjöd både på fin singletrack som här nedan.

Sedan ett rejält adrenalinpåslag i form av denna nedförsbacke:

Jag stod och tvekade en liten stund, men tänkte sedan att jag har ju iallafall hjälm på mig och sedan bar det av. Vilken rusch! Det är svårt att förmedla brantheten på bild, men backen måste ha lutat om inte 45 grader så marginellt mindre. För att bevisa att jag faktiskt överlevde så tog jag nedanstående bild efter nedfarten.

Efter den här backen så blev det bara ytterligare lite terrängkörning och sedan begav jag mig runt Brunfloviken. Vatten kunde jag fylla på längs vägen, men energi hade inte varit så dumt för jag var helt knäckt när jag kom hem, 1458 kalorier senare.

Tja, vädret var ju fint men lite svalare hade nog inte skadat heller när man gör en sådan här tur, temperaturen har legat på strax under 30 grader hela dagen tror jag.

Nu är det dags för ett första omdöme gällande nycykeln kan jag känna. Den är rejält lätt både till vikten och att kontrollera i terrängen. Nu har jag justerat in bromsarna så att jag kan få fullt bett ur dem med bara pekfingrarna. Dämparen, en Rock Shox Reba RLT med 100 mm fjädringsväg, var jag först lite tveksam till när jag jämförde specifikationerna på de båda cyklar jag stod och vägde mellan. Nu är jag inte tveksam längre, gaffeln är grym och då har jag inte ens provat att justera den med olika lufttryck ännu.

Ute och cyklar

Senaste löpningen skedde den 29:e maj. 2,4 km. Det är länge sedan, elva dagar faktiskt. Och inte är 2,4 km särskilt långt heller.

Något var tvunget att göras. Min gamla mtb, en Trek ZX7000 från mitten eller slutet av 90-talet plockades fram. Under det första försöket var 2x4 växlar användbara men efter lite justeringar så fungerade i princip alla de 24 växlarna, även om största klingan fram renderade hoppande kedja. Inte så skoj eftersom det är när man cyklar fort största klingan fram används ju. Cyklade 35 km i måndags utan alltför stora problem dock och av min onda vad kändes ingenting, vilket var själva poängen.

Jag tänkte att med en ny cykel blir det säkert roligare att cykla, även om det i sanningens namn var helt okej med ovanstående gamling. Bara lite oförutsägbart, skulle man kunna säga. Ett tag var jag inne på att bara byta ut lite komponenter på gammelcykeln, men den idén förkastades så småningom.

Efter lite sondering av terrängcykelterrängen på nätet hittades två alternativ. Antingen en tysk Canyon i aluminium eller en japansk Fuji i kolfiber. Det hörs ju på namnet att koolfiber är mer cool, så då fick det bli så. Att den fanns hos en lokal handlare för omgående leverans till ett pris jag kunde acceptera var ju inte heller någon nackdel.

Var ut på första ordentliga rundan i morse; 22 kuperade landsvägskm med en snittfart på 26 km/h och medelpuls på 154 bpm. Egentligen hade jag tänkt att sticka ut på en runda imorgon innan arbetet också, men när jag blev erbjuden en tid hos en ortopedläkare för undersökning av vaden så kunde jag ju självklart inte tacka nej. Det lär bli tid för någon runda i helgen ändå, kanske ett första terrängpass också.