Det började när jag fortfarande befann mig på cykelbanan på väg mot Torvalla. Det finns en del parkbänkar utplacerade med jämna mellanrum och på en av dessa satt ett ungt par i uppskattningsvis 20-årsåldern. Framför sig hade de ställt sin cykel så att den tog upp hela bredden av cykelbanan, vilket väl jag kan tycka tyder på mindre bra tankeverksamhet. Detta sade jag också när jag passerade, utan någon reaktion som jag kunde märka. Hur kan man vara så urbota korkad att man ställer sin cykel så att andra som passerar måste svänga ut på gräsmattan? Jävla idioter (av en händelse också det jag avslutade min monolog till de mindre begåvade med).
Skojigheten var att jag på vägen genom Brunflo, efter ungefär 26 km cykling, blev upphunnen av en kille på racercykel. Han låg jämsides en bit och vi utbytte några ord. Tydligen hade han sett mig långt framför sig ända sedan Torvalla och tyckt att det tog lång tid att komma ifatt mig. Lite kul med tanke på att en racer trots allt bör vara mer lättcyklad på väg än min terrängvariant. Börjar faktiskt bli lite sugen på en racercykel också; vart skall detta sluta? Hur som helst så orkade jag inte hänga på racerkillen när det började bli mer backigt efter Brunflo, men jag hade iallafall visuell kontakt med honom fram till Slandrom ungefär.
Under denna runda försökte jag också ställa mig upp och cykla lite mer än vanligt (som är ungefär ingenting när det är på landsväg). Jag har märkt att jag har oftast inga problem att veva på rätt bra i uppförsbackarna så länge jag sitter ned men ställer jag mig upp så tar jag slut i benen jättefort. Detta måste det bli en ändring på, så jag försöker få till lite mer sådant "spurtande". Rätt jobbigt mentalt, jag är ju liksom rätt bekväm av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar