Lurad eller inte lurad?

Det är som synes inte slut på utvikningsbilderna på mitt knä. Denna gång döljs det emellertid ganska framgångsrikt av en Actipatch, som jag härmed blir en av de första i Sverige att utvärdera såvitt jag kan förstå. Om det beror på att jag är lättlurad eller att ni andra är för skeptiska återstår att se.

Anledningen till att jag ändå provar är självklart mitt löparknä, som vägrar ge med sig trots relativ vila och en massa stretchande och i det närmaste badande i Voltaren och liniment. Går jag mer än ett par kilometer så är känningarna där, varför löpning inte varit att tänka på i nästan en månad nu. För ett par veckor sedan såg jag någon reklambanner på Runners World's hemsida för den här Actipatch-prylen och sökte runt på nätet för att försöka hitta lite mer opartisk information. Det gick väl så där, hittade ett par omdömen från amerikanska löpare som verkade seriösa och försiktigt positiva, och även någon svensk bloggare som skrev att det fungerade. 

Sagt och gjort, ett stycke Actipatch för knä beställdes förra helgen för det facila priset av 480 kr plus frakt på 75. Det ger ju summan 555 kr, vilket nästan gör mig mer misstänksam än om det varit 666, men låt gå. Igår torsdag kunde jag hämta ut försändelsen och spände på mig "bandaget" direkt och sedan var det dags att bege sig till arbetet. Nu har jag alltså haft på mig detta elektroniska underverk i ungefär 18 timmar, endast med undantag för morgonens dusch. Det känns att det händer något med knät, men vad är för tidigt att säga; jag återkommer i ämnet.

Rehab

Fortfarande ingen löpning efter tre veckors försök till rehabilitering. Det är konstaterat löparknä och jag gör de övningar jag fått i uppgift att göra av naprapaten men trots det får jag känningar efter bara ett par kilometers promenerande. Vad som däremot hjälpt litegrann är att spänna ett resårband ovanför knät enligt bild. Detta band gör att senan hålls fast och inte glider fram och tillbaks över slemsäcken lika mycket vilket orsakar mindre irritation. 

Gjorde även en mer greppvänlig isklump att kyla ned knät med. Frös in en tom deo i en likaledes tom (förutom vattnet, då) plastburk, fungerar klockrent.

Visst naprapatar det?

Efter senaste inlägget den åttonde april har det varit rätt lugnt här. Har bara gått en halvmil i sträck vid tre tillfällen och mot slutet av sträckorna fått känningar i knät. Inte så att det gör direkt ont, utan bara obehagligt. En hel del stretchande och kylbehandling har det blivit också.

Så här går det ju inte att ha det, så jag bokade tid med naprapat idag och skall dit imorgon innan jag börjar arbeta på eftermiddagen. Han lär väl inte kunna erbjuda något mirakelmedel, även om jag självklart hoppas, men det kan vara bra att få en mer säker diagnos och kanske behandling.

Hyfsad karaktär?

Efter en vecka av promenader; måndag, onsdag och torsdag med tillryggalagda 18, 5 respektive 5 kilometer är jag kanske inte nöjd med hastigheten. Däremot är jag rätt nöjd med att jag trots allt lyckats avhålla mig från att springa.

Det är nämligen så att jag är väldigt sugen på att prova åtminstone en kort sträcka, men känner på mig att jag nog borde vänta åtminstone några dagar till så att den där förbenade slemsäcken läker helt. Tills dess är det promenader, stretching och isbehandling som gäller.

Balanserat godisintag

Efter en vilodag där jag bara tog en lugn promenad in till centrum för att kika på lite träningskläder så har jag idag rört lite på mig igen. Tio kilometers rask promenad som kändes bra, med bara smärre känningar i knät. Kan det vara så att stretchingen börjar ge effekt?

Väl hemma körde jag den vanliga stretchingen och coreträningen. Avslutade med 15 minuter på balansplatta, både tvåbent och enbent, så att säga. För att göra det lite krångligare kombinerade jag balansövningen med sträck efter godis ur påskägg, en ny träningsvariant.

Huvudet på spiken!

Hittade det här på nätet när jag sökte information om löparknä:

"De som oftast drabbas av sjukdomen är män mellan 20 och 40 år med träningsdistanser på över 30 km i veckan."

Det är ju en exakt beskrivning av mig!

Var för övrigt ut och tog en promenad på fem km idag för att se hur det skulle kännas. Det kändes inte så bra, så jag skall nog vara mer eller mindre helt still några dagar nu. Fan vad tråkigt.

Äntligen frukost!

En sak som förändrats drastiskt sedan jag började träna är min syn på frukost. Tidigare har jag ätit frukost mest för att överleva till lunch men nu är dagens första mål ibland det jag ser fram mest emot.

Här är en typisk frukost numera, även om knäckebrödsmängden brukar hamna på det tredubbla och ibland mer. Knäckebrödet skall just nu vara havreknäcke och delikatess sesam, pålägget någon form av salami eller skinka på ett lager philadelphiaost. Till detta serveras två löskokta ägg, en kopp mokabryggt italienskt kaffe, och ett glas riktigt färskpressad apelsinjuice från två-tre apelsiner.

Detta kan man springa rätt långt på, faktiskt.

Knäppt

Jaha, då har man gått och sprungit och fått löparknä då.
Sprang 10 km idag och tog det ganska lugnt. Efter kanske halva sträckan började det göra lite ont på utsidan av höger knä, men det var inget dramatiskt så jag fortsatte. När jag hade sprungit klart så började det göra mer ont.

Tydligen är det så, något förenklat, att mellan Iliotibial band och knäskålen finns en slemsäck som kan bli inflammerad om man t ex ökar löpsträckan för snabbt, byter underlag eller kör backträning för hårt. Jag har ju sprungit hela vintern och visserligen ökat från fem km till nästan två mil som längsta distans, men jag misstänker att det är barmarken som ställt till det ytterligare. Under vintern har ju snön faktiskt dämpat en hel del. Förresten är ju inte Frösön direkt platt heller.

Det får helt enkelt bli några dagars ofrivila följt av grundligare stretching av Gluteus maximus och Tensor fasciae latae i kombination med lite lugnare löpning ett tag.