Vristbrist

Jag har visserligen sprungit en del den senaste månaden men eftersom det mest varit en plåga har jag inte brytt mig om att skriva något om det. För några veckor sedan råkade jag nämligen trampa lite snett på ett knaggligt stycke is. Det kändes inget särskilt just då men sedan började det göra ont.

Troligen har jag alltså stukat foten lite lätt, men jag har självklart försökt springa ändå vilket kanske inte varit så bra. Nu har jag iallafall vilat från löpningen sedan i söndags och räknar med att få vila ytterligare någon eller några dagar.

Summering av helgen

Sådärja, nog blev det sprunget en del i helgen iallafall. Segade mig ut på lördagen och körde tio kilometer asfaltslöpning, följt av fem kilometer på samma underlag på söndagen.

Nu är förvisso helgen slut men det blev iallafall tio kilometer terräng på måndagen med nydubbade terrängskor. Jajamän, provade att skruva i dubben på mina Inov-8 X-talon 212. Resultatet blev bland annat att den slemmiga träbron på Spikbodarnas 10-15-kmslinga som annars brukar vara en pina att passera nu avverkades med en axelryckning. Ståldubbar is da shit.

Noll energi

Eftersom jag har noll energi i kroppen och det känns som att det är något lurt så har jag tagit uppehåll från träningen sedan i måndags. Då sprang jag ett lugnt femkilometerspass, spurtade sista biten för att hinna över innan en grön gubbe blev röd och tog slut helt efter det. Dags för vila, alltså.

En kollega som tidigare var säker på att mitt löparknä var en stressfraktur och tyckte att jag förstör mig själv när jag springer när det är kallt fast kollegan själv röker trodde nu att jag har hjärtfel. Jag vet inte jag.

När jag inte tränar hinner jag med en massa annat. Som tex att fundera på varför flodhästar som jag tycker ser rätt snälla ut dödar så många. Kan det vara för att de är bittra för att deras kusiner valarna får simma runt i haven medan de själva måste släpa runt på sin tunga lekamen på land?

Jag hoppas att jag kan springa något i helgen.

Årets sista racerpass?

Nästan tio plusgrader i november? Då blir det inte vilodag utan cykling runt Brunfloviken!

Vilodag imorgon, alltså.

Planering

I lördags hade jag tänkt springa ett tiokilometerspass uppe i Spikbodarna innan kvällens firmafest. Det blev femton kilometer istället med resultatet att jag var rätt trött under festen.

Idag hade jag ingen direkt plan utan tänkte att jag springer så långt det känns bra. Det blev arton kilometer med resultatet att jag nu står på arbetet och känner mig helt mör.

Peeling

Efter att de senaste två veckorna bara sprungit med undantag för ett pass på cykel, så var det så dags för just cykling igen idag. Termometern visade på nästan tio plusgrader (i november!) så det var lika bra att passa på. Det roligaste med dagens 30 km var nog hur jag såg ut efteråt, eftersom jag färdades en del på riktigt lerig grusväg (lerväg, alltså).

Av bara farten blev det någon form av peeling sedan.

Dags att tvätta skorna nu tror jag.

Krispigt terrängpass

Här är några bilder från ett tiokilometerspass uppe i spikbodarna den 15:e oktober, strax innan stora bloggkoman. Det var rätt fint och liksom krispigt ute.

En av de första dagarna med frost, iallafall under dagtid.

Som synes står solen rätt lågt och ger ett fint ljus.

Inte så jättemycket dagsljus kvar här inte.

Teknikens under.

My Instant Heart Rate: 40. Measured with Android App http://bit.ly/gNRxNx

Ständig motvind

På lördagen var det så dags för en cykeltur igen, denna gång i rätt kyligt väder och rejäl blåst. Jag drog mig lite för att sticka ut eftersom jag vet hur irriterad jag blir i motvind men kom ut till slut och cyklade iallafall 60 km.

Söndagen var mestadels vilodag men det blev en femkilometers löprunda till slut i tre plusgrader och duggregn.

Kattstrupeforsen revisited

Efter att enbart ha transportlöpt till och från arbetet i torsdags och fredags var det dags för en cykeltur på lördagen. Väderprognoserna har sett lovande ut hela veckan och varken de eller vädret gjorde mig besviken. Efter en stärkande lunch bestående av carbonara gav jag mig iväg.

Det var soligt och även fast termometern visade 16-17 grader när jag stack hemifrån så kändes det emellanåt lite kyligt med korta ärmar och ben.

Rundan var exakt densamma som förra lördagen och slutade alltså på lite drygt 60 km. Farten blev snäppet högre dock; 31,3 istället för 29,6 km/h i snitt och 66,4 istället för 60,0 km/h som max. 

Det här var nog den sista cykelturen i drägligt väder för den här säsongen, enligt prognoserna verkar det som att från och med imorgon kommer hösten på allvar.

Imorgon blir det vila för min del dock, det blir nog att spendera mesta tiden inomhus och slappa. Kan vara skönt, jag känner mig faktiskt rätt slutkörd efter dagens pass.

Lerigt långpass

Efter lördagens cykelpass kändes det helt ok att låta söndagen vara vilodag. På måndagen kände jag för lite terränglöpning, så kosan styrdes mot Spikbodarna och femtonkilometersspåret där.

På ett ställe finns det en ofta väldigt hal träbro som jag bävar lite inför varje gång. Den passerar man även på tiokilometersslingan så man har ju stapplat över den bron några gånger nu men, ta i trä, än så länge inte halkat iallafall. Efter bron kommer en rätt lång och jobbig uppförsbacke, men den känns nog lite lättare på grund av glädjen man känner över att ha överlevt broeländet.

De nya skyltarna som satts upp och även visar hur långt man tagit sig verkar inte stämma så bra. Däremot är totalsträckan hyfsat nära vad GPS:en visar.

Var rätt mör efter det passet så tisdagen är lugn, vi får se vad det blir imorgon.

60 km och km/h

Om det är så att någon tror att jag snittade 60 km/h på dagens runda på 60 km så har ni missförstått rubriken å det grövsta. Däremot kom jag upp i exakt 60 km/h enligt GPS:en vid ett tillfälle, vilket faktiskt är det snabbaste jag kört på racern så här långt.

Dagens tur gick över Frösön - Rödön - Krokom - Kattstrupeforsen - Ås och till sist hem.

Vädret var helt ok, runt tio grader och visserligen ingen sol men heller inget regn.

En bit ovanför Krokom när man viker av mot Aspåsnäset så är asfalten nylagd och helt underbar och förtjänar därför att få vara med på bild.

Strax innan Ås är vägen slingrig och här är det roligt att köra bil fort. På cykel blir det inte riktigt lika actionfyllt men ändå helt ok.

Eftersom jag blev rätt nedkyld på förra helgens lite längre runda tog jag idag på mig mina långa löpartights utanpå cykelbyxorna och det var ingen dum idé. De tightsen är sköna att springa i när temperaturen är runt nollan men troligtvis på grund av fartvinden fungerade de utmärkt idag och blev alltså inte för varma. Sedan blåste det i och för sig rätt bra idag också. Därför och även på grund av att tanken med dagens runda var att den skulle vara lugn känns rullsnittet på 29,5 km/h rimligt. Det var inte bara byxorna som var långa förresten, på överkroppen var det långärmat och jag tog även på mig mina tunnaste löparhandskar under de korta cykelhandskarna - fungerade utmärkt. Nog skall man väl kunna cykla några veckor till hoppas jag.

Detta var för övrigt det första cykelpasset på en vecka. Den gångna veckan har jag bara sprungit ungefär 25 km, mestadels i form av transportlöpning till och från jobbet eftersom jag har arbetat enbart dagtid.

Långpass på cykel

På lördagen blev det sedan mitt längsta pass hittills på racern - nästan elva mil. Jag nöjer mig med att säga att jag längtade hem de sista milen och visa rundan.

Jag skulle egentligen ha cyklat en lite annan sträckning som hade blivit runt nio mil, men det blev något fel på vägen. Det hade inte varit dumt att ha med sig mer proviant än en banan och en Wasa sandwich.

MTB-sväng

Efter tisdagens långpass kände jag att det nog var bäst att låta kroppen vila, så därför blev det två vilodagar. På fredagen kände jag sedan för att köra det första mountainbikepasset på rätt länge, det har ju mest blivit landsvägscyklande av mer eller mindre naturliga skäl. Kosan styrdes till ÖSK:s mountainbikeslinga och visst hade jag anat att det kunde vara lerigt där uppe. Men kanske inte så här lerigt.

När man cyklar genom sådana här mindre insjöar är det lätt hänt att man blir lite lerig om benen.

På grund av att det är höst har naturen börjat anta sin höstskrud.

Eftersom jag hade mina rätt fula (hallå, röd metallicfärg och orange glas) cykelbrillor på mig kunde jag inte avhålla mig från att ta ett självporträtt. Att titta vindögt blir väl aldrig tråkigt?

Till sist en närbild på cykeln, efter denna bild var tagen just efter målgång på slingan begav jag mig raka vägen till vattenslangen vid hamnen och spolade av åkdonet.

Långpass

Idag innan arbetet blev det faktiskt sprunget det första långpasset på riktigt länge. 19,5 km i mestadels terräng, men 2x2 km transportsträcka på asfalt. Är riktigt mör i benen nu men det känns ändå bra.

Träning

(Sön)dagen efter den oerhört lata veckan på Skiathos blev det en runda på tiokilometersspåret uppe i Spikbodarna. 10-11 grader och lite småstänk - underbart. (Mån)dagen efter blev det sedan nytt rekordsnitt runt Brunfloviken på cykel med 33,3 km/h. Öl- och chipsdieten under semestern verkar ha lönat sig.

På besök i overkligheten

Efter en veckas vistelse på ön Skiathos i Greklands övärld är jag nu tillbaka i verkligheten. Jag hade en del rätt storartade planer på att springa där men av det blev det intet. Istället blev det en hel del vistelse på sådana här ställen.

Till och från stränderna färdades vi mestadels på en sådan här så kallad fyrhjuling. Skillnaden mot t ex en bil är att det här fordonet har fyra hjul, därav namnet.

Till och från och även på stränderna bjöds det på en del rätt sjysta vyer.

På vår balkong fick vi ibland besök av dessa gynnare. Här söker de skydd undan den obarmhärtiga solen bakom min badhandduk.

Med tanke på hur bilisterna kör på de smala vägarna i Grekland så kanske det var tur att det blev intet av löpningen. Jag överlevde men alla hade inte samma tur.

Nog för att jag visste att Greklands ekonomi är i kris, men att det skulle anses vara lyx att ha en plastbehållare på toaletten att slänga toalettpapper i hade jag ingen aning om.

I mittgången på flygplanet hem låg denna skruv. Vi kom aldrig fram till vad den skulle hålla fast, men tydligen inget viktigt eftersom vi landade helskinnade.

Slutligen vill jag bara tacka föraren av den polisbil som kom ifatt mig på hem- och 110-vägen strax innan Söderhamn och inte brydde sig om att jag körde i ungefär 140-150 km/h utan fortsatte sin resa mot okänt mål. Jag hade hjärtat i halsgropen ett tag, men som sagt; tack.

Dåliga nyheter och dumheter

Hittills den här veckan har jag tränat två gånger. I måndags blev det 10 km terränglöpning i Spikbodarna och i onsdags blev det ett varv på racern runt Brunfloviken. Värt att nämna gällande det sistnämnda passet var att hela tillbakavägen på annersia blåste det rätt kraftig motvind. Med tanke på det var jag rätt nöjd med 31 km/h i snitt, man var ju faktiskt tvungen att trampa på rätt bra även i utförsbackarna och ändå hände det inte alls lika mycket som vanligt.

Noterade två saker när vi var och handlade ikväll.

Skall man tolka detta som att man som allergiker egentligen inte kan äta någonting? Det är hur jag tolkar det.

Eftersom jag sedan många år bojkottar ovanstående skittidning och dess kollegor, både på nätet och i pappersform, glömmer jag ibland bort hur korkade dessa tidningar är. Nu blev jag påmind.

Nu väntar ett litet blogguppehåll i några dagar på grund av yttre omständigheter, men jag är snart tillbaks i verkligheten igen.

Veckosammanfattning

Efter kräftfiskehelgen blev det först en löprunda på tio km i Spikbodarna och två cykelturer runt Brunfloviken (snittfart 32,0 respektive 31,6 km/h) följt av ett löppass i barfotaskor på fem km som gjorde vaderna rejält stumma. Efter fredagen som vilodag så var det dags för en lite längre cykeltur på lördagen, knappt 80 km först runt Brunfloviken och sedan via Frösön en sväng ut till Dvärsätt och tillbaks in till stan.

Medelhastigheten landade på 30,4 km/h, vilket känns helt ok med tanke på att ursprungsidén faktiskt var ett rätt lugnt pass. Eftersom jag påbörjade rundan efter en rätt sen frukost fyllde jag på med russin ungefär halvvägs men höll ändå på att få slut på energi strax innan jag var hemma.

Det gick inte undan de sista kilometrarna kan jag säga. Vädret var helt ok, runt 20 grader och måttligt duggregn som nästan kändes som dimma mot kroppen - skönt.

Nu blir det en lugn söndag då jag inte har planerat in något pass alls och sedan får vi se vad som händer i veckan.

En träningshelg som gick...

Vad får man månne om man kombinerar...

... en glödhet vedspis...

... med stugans immiga fönster...

... och dessa gynnare? 

Jo, en helg vars träning gick kräftgång kan man säga. Efter sex dagars träning i sträck just innan färden till stugan blev det sedan fyra vilodagar i följd. Sedan blev det på måndagen en mils terränglöpning följt av två dagars cykling. Måste passa på att lufta racern när det för första gången på rätt länge inte regnade ju.

Tio km löpning

Eftersom regnet till och från har vräkt ned här de sista dagarna så har det inte blivit något mer racercyklande sedan i lördags. På måndagen blev det 30 km mestadels landsvägscykling (eller snarare cykelbanscykling) med mountainbiken. Idag blev det sedan ett terrängpass på tio km uppe i Spikbodarna, det längsta löppasset sedan mitten av maj faktiskt. Visst, vaden känns av men det gör inte direkt ont så jag kör på och har på rikligt med kylgel efter varje löppass. Hoppas det går vägen. Om inte annat så närmar sig ju faktiskt tiden för magnetröntgen med stormsteg, då kanske man får reda på vad det är för elände som drabbat vaden iallafall.

Helgens bravader

Även lördagen bjöd på ett cykelpass med nästan samma sträckning som det på fredagen. Med racercykeln känner jag mig än så länge inte helt bekväm i korsningar och dylikt eftersom det är svårare både att få ur och sätta i skorna i pedalerna. Helst vill jag helt enkelt inte stanna alls. Därför blev det lite justering av färdvägen och den blev ungefär en kilometer kortare än dagen innan. Medelhastigheten blev också fantastiska 0,1 km/h snabbare!

Idag är det ju söndag, alltså vilodag enligt en del. Jag passade på att springa en av femkilometersslingorna uppe i Spikbodarna istället, förvisso efter en hel del slappande. Det var jobbigt i början, som det ju ofta är efter ett uppehåll, men sedan kom jag in i det och det blev riktigt skönt. Bara minimal känning i vaden också, så det är bra. Bra vader, alltså.

Kolfiber så långt ögat kan nå

Racern inköptes tidigare i veckan, men jag har inte haft tid att ta någon längre tur av olika anledningar. Det har bara blivit ett par rundor på typ fem km vardera, löjligt korta alltså.

Idag var det så dags att testa rundan runt Brunfloviken. Tog inte i så värst mycket även om jag inte direkt slöcyklade heller, men 30,7 km/h blev snittfarten iallafall. Detta att jämföra med 28,2 som snabbast med mountainbiken. Nu var ju i och för sig inte rundan exakt densamma, med mountainbiken brukar jag köra en bit på grusväg först, men å andra sidan finns det några rejäla nedförbackar också. Jämförelsen är alltså inte rättvis på något sätt. Det jag noterade är hur som helst att jag betydligt oftare låg en bit över 30 km/h än jag brukar.

Skam vore väl kanske annars, med tanke på hur mycket mer lättrullade de toksmala däcken är och hur mycket lättare cykeln är. Vikten skall ligga på ungefär 7,5 kilo, att jämföra med 10,5 för terrängcykeln.

Hur man uppnår en sådan vikt är självklart genom att använda kolfiber i ramen och gaffeln.

Det skadar inte om även sadelstolpen är lätt.

Även skosulorna bör bidra till att hålla den totala ekipagevikten nere.

Det enda jag saknade på turen var kadensmätaren som sitter kvar på mountainbiken. Får se om jag bara flyttar över den under den lilla kvarvarande säsongen eller om jag köper en till redan nu. Jag debatterade faktiskt lite med mig själv under cykelturen hur jag skall göra, det är ju faktiskt mer intressant med kadensen när man cyklar landsväg än i skogen, ungefär som det är när det gäller löpning.

Racertankar

Innan jag var ut på min simpla och ganska lugna 30-kilometersrunda på mountainbiken igår så hann jag slinka in på två cykelaffärer för att kika på racers. Provcyklade en Nishiki med kolfiberram och en Scott med aluram. Fick efter lite förhandling ett hyfsat erbjudande på Nishikin och åkte sedan till den andra butiken för att prova en av cyklarna jag kollade på häromdagen. Det var lite för nära stängning för att de skulle hinna montera pedaler etc så jag skall prova den på måndag. Det är en Fuji med kolfiberram och snäppet värre komponenter än på Nishikin. I och för sig är det en 09:a, men det skiljer nästan ett kilo i vikt och något år hit eller dit när cykeln ändå är oanvänd spelar i min värld ingen större roll. 09:an är ju rejält nedsatt och hamnar på ungefär samma pris som Nishikin. Nåja, vi får se vad som händer.

Morgonjogg i USA och lunchcykling i alperna

Lördagen blev verkligen en händelserik dag. På morgonen blev det en morgonjogg på ungefär 12 km och vid lunchtid tuff cykling på drygt 60 km i Schweiz alper.

Eller så har Garmin Connect STORA problem med sin websida efter försöket till uppdateringar häromdagen. För när jag efter visst besvär hade fått in mitt eget pass, 30 km cykling i de lokala och simpla omgivningarna, såg jag två andra som jag inte riktigt kände igen.

Den första okända människan har sprungit 12,56 km med en snittfart på drygt sju min/km och ändå förbränt 1459 kcal. Det låter rätt mycket, jag kollade på ett av mina pass från i våras där jag sprang 12,88 km med en snittfart på ganska exakt 5 min/km och brände 826 kcal. I och för sig så verkar amerikanen inte haft pulsbälte på sig, det kanske är därför det blir felaktiga uppgifter. Jag blir ju nyfiken på vad det är för en människa hur som helst; är det någon väldigt överviktig som nyligen börjat med löpning och därför de höga siffrorna?

Nästa främling har som sagt cyklat drygt sex mil i de Schweiziska alperna. Inte heller denna person har använt pulsbälte (vad är det med folk?) men däremot Garmins mest avancerade cykeldator, Edge 800, som har barometrisk höjdmätare. Därför kan man lita mer på höjduppgifterna (än om det vore GPS-mätning som är mer eller mindre värdelös för att mäta höjd) som säger att stigningen varit 1547 meter. Då är det kanske inte så konstigt att trots medelhastigheten på blygsamma 17,7 km/h har kaloriförbränningen varit på rejäla 3171 kcal. Även här gör förvisso avsaknaden av pulsbälte att den uppgiften bör tas med en ännu större nypa salt än annars, förstås.

När man sedan tittar på höjd- och hastighetskurvan bekräftas misstankarna om den kuperade terrängen; Han eller hon har ju faktiskt brassat på rätt rejält i nedförsbackarna och varit upp i över 64 km/h vilket ju känns rätt snabbt på en cykel.

Tänk vad man kan fördriva tiden med när man fortfarande dras med förkylningssymptom. Det här är förresten mitt tvåhundrade blogginlägg.

Snart helg

Igår blev det mot förmodan, och trots fortsatt snuva (men inget halsont så då är det väl ok?), ett varv runt Brunfloviken igen - samma runda som i lördags. Gick faktiskt lite snabbare än i lördags också; 28,2 km/h i snitt. Hann även med att dessförinnan gå till närmaste lokala cykelaffären och kolla på racercykel. Blev intresserad av en för dyr och en ännu dyrare. Det skiljer ungefär ett kilo mellan dem (8,4 respektive 7,4). Hrm.

Idag blev det bara en liten promenad på en dryg halvmil för att få igång cirkulationen litegrann. Bäst att inte utmana ödet ännu mer eftersom förkylningen fortfarande finns i bakgrunden så att säga. Jag vill ju kunna köra något pass, antingen löpning eller cykling, i helgen också. Bara ett arbetspass kvar så är man där.

Tvättcykler

Eftersom jag inte är helt återställd än så hade jag egentligen inte tänkt att röra på mig mer än att ta en lugn promenad idag innan jag börjar arbeta på eftermiddagen. Nu blev det inte så, utan jag tänkte att jag kan ju lika gärna ta ett lugnt cykelpass. Nu blev det nästan så, det blev iallafall ganska lugnt med en medelpuls på modesta 128 bpm och medelhastigheten hamnade på knappt 25 km/h. Det borde jag ju inte  bli sämre av hoppas jag.

Passade även på att blaska av cykeln nere vid småbåtshamnen (hrm, vi har ju inte ens någon storbåtshamn så det kanske är överflödigt att säga så) där det finns en slang man förhoppningsvis får låna. Efter sista terrängpasset blev det inte av att jag tvättade av cykeln alls. Det är ett elände att hålla en cykel ren när man bor i lägenhet, när det värsta var bortspolat med slangen så for jag hem och använde två hinkar, den ena med bilshampo i och den andra med rent vatten, för att ta bort resten. Nästa terrängpass får nog dröja några dagar till, för det är mycket svårare att cykla lugnt i skogen.

Fördömt / för dumt

Jaha, så var det dags för förkylning igen då. Jag hade faktiskt lite känning i halsen redan i lördags morse men eftersom det gick över rätt snabbt så tänkte jag att det nog inte var något och tog den där rundan runt Brunfloviken där snittfarten faktiskt hamnade på exakt 28 km/h. På kvällen blev det sedan lite värre och på söndagens morgon gjorde det rejält ont i halsen. Idag gör det också ont och näsan rinner, det får bli några dagars ofrivila alltså.

Dumjävlar och racerfart

I onsdags och torsdags cyklade jag lite kortare rundor, ungefär 20 km (visserligen terräng) respektive drygt 30 km. Idag var det dags för en lite längre sväng runt Brunfloviken, som bjöd på både irritationsmoment och skojigheter.

Det började när jag fortfarande befann mig på cykelbanan på väg mot Torvalla. Det finns en del parkbänkar utplacerade med jämna mellanrum och på en av dessa satt ett ungt par i uppskattningsvis 20-årsåldern. Framför sig hade de ställt sin cykel så att den tog upp hela bredden av cykelbanan, vilket väl jag kan tycka tyder på mindre bra tankeverksamhet. Detta sade jag också när jag passerade, utan någon reaktion som jag kunde märka. Hur kan man vara så urbota korkad att man ställer sin cykel så att andra som passerar måste svänga ut på gräsmattan? Jävla idioter (av en händelse också det jag avslutade min monolog till de mindre begåvade med).

Skojigheten var att jag på vägen genom Brunflo, efter ungefär 26 km cykling, blev upphunnen av en kille på racercykel. Han låg jämsides en bit och vi utbytte några ord. Tydligen hade han sett mig långt framför sig ända sedan Torvalla och tyckt att det tog lång tid att komma ifatt mig. Lite kul med tanke på att en racer trots allt bör vara mer lättcyklad på väg än min terrängvariant. Börjar faktiskt bli lite sugen på en racercykel också; vart skall detta sluta? Hur som helst så orkade jag inte hänga på racerkillen när det började bli mer backigt efter Brunflo, men jag hade iallafall visuell kontakt med honom fram till Slandrom ungefär.

Under denna runda försökte jag också ställa mig upp och cykla lite mer än vanligt (som är ungefär ingenting när det är på landsväg). Jag har märkt att jag har oftast inga problem att veva på rätt bra i uppförsbackarna så länge jag sitter ned men ställer jag mig upp så tar jag slut i benen jättefort. Detta måste det bli en ändring på, så jag försöker få till lite mer sådant "spurtande". Rätt jobbigt mentalt, jag är ju liksom rätt bekväm av mig.