Jag lär mig aldrig

Jag ser mig gärna som åtminstone normalbegåvad, men ibland tvivlar jag. Som idag, då jag tänkte att jag skulle boka en tid på hälsocentralen för att komma tillrätta med mina vadproblem. Idrottsmassören jag träffade förra veckan föreslog ju det om svullnaden inte gav med sig, vilket den alltså inte gjort.

Förvisso var det lite annorlunda mot tidigare besök och samtal med den allmänna vården. Det var först efter att ha träffat en 25-årig ryska som instruerades av en 30-årig svensk som ordinationen vila och värktabletter kom.

Det är tråkigt att vara i stort sett frisk och utsättas för detta - jag tycker mycket synd om människor som är allvarligt sjuka och tvingas ställas inför denna kompetens, kanske med livet som insats.

GGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGG

Som av en händelse, då jag funderat på om massage kanske kunde vara något för min vad, hade vi en massör på besök på arbetet idag. Han brukar besöka oss någon gång varannan vecka eller så, och man betalar genom att det dras en ganska måttlig slant från ens friskvårdsbidrag. Tydligen hade han få bokningar just denna gång och då jag frågade ett par kollegor om han även pysslar med idrottsmassage så visade det sig att han ju tydligen är en mycket duktig sådan. Sagt och gjort, en tid bokades som sedermera också inträffade.

Tydligen var ena vaden (eller snarare vristen) svullen, något jag själv såklart inte noterat. Detta hade att göra med vätskeansamling där på grund av en trolig inflammation, mysigt. Massören lyckades iallafall massera bort det med resultat att svullnaden helt försvann. Självklart är det så att om det blir svullet igen måste jag gå till läkare för att kolla grundorsaken.

Massören tyckte att jag kunde prova att springa redan idag, men eftersom jag inte kom hem förrän kl 21 siktar jag på att, om det känns bra i vaden imorgon, ta en kort och lugn tur. Jag hoppas. Han sade för övrigt att mina vader kändes bra, alltså inte hade en massa knutor och dylikt som tydligen är ganska vanligt när man springer regelbundet. Vad kul att höra, typ.

Merrell eller?

Var på stan i lördags och sonderade terrängen gällande ovanstående skor, dvs Merrell Trail Glove. På det sista stället jag kollade så fanns dem och efter att ha provat ett par storlekar så slog jag till. På grund av att Trail Glove har viss, om än liten, dämpning känns de betydligt lättare att gå i än Vibram Fivefingers (åtminstone Speed-varianten). Vid löpning, då man med den här typen av skor ju inte sätter i hälen på samma sätt som vid gång, är skillnaden mindre men jag måste nog prova fler gånger innan jag tryggt kan sätta ord på känslan.

Så här långt har jag gått ungefär 13 km på asfalt och sprungit 4,8 km terrängspår i dem med gott resultat.

Eftersom dessa skor ser ut som just skor, vilket ju Vibram Fivefingers inte direkt gör, så slipper man bli uttittad på samma sätt när man har på sig dessa. Det tror jag iallafall, fast å andra sidan så brukar ju inte folk som lufsar runt i terrängen ha ätit så mycket glo-sylt innan.

Vad? Promenad?

Ja, det har mest blivit promenader den här veckan, fortfarande på grund av vadproblem. Visserligen sprang jag den oerhörda sträckan fem kilometer i måndags och tre kilometer till arbetet i morse, men i övrigt är det bara förflyttning i promenadtempo som gällt. Dagens "pass" skedde för övrigt med apskorna. Det lustiga är att visserligen var jag lite trött i vaderna under dagen men efter att jag gått hem i vanliga skor så gör det mer ont på insidan av vaderna. Mina jävla ben, alltså.

Det känns alltmer osannolikt att det blir en maratondistans i sommar. Jag har fortfarande förhoppningar om att kunna springa en halvmara, men det här eländet måste upphöra.

Apropå apostlahästar - apskor revisited

Inte mycket bloggat på senaste tiden, och inte heller så värst många kilometrar sprungna. Förra veckan slutade på ganska exakt 20 km, alltså enligt planen för att vila upp benen litegrann, och den här veckan slutar nog på något i den stilen. För att variera belastningen har jag både gått ett par mil och sprungit i apskorna (Vibram Fivefingers).

Idag blev det även en kort transportlöpning till jobbet i just apskorna och det gick faktiskt över förväntan trots ryggsäcken. Det blir nog fler gånger i sommar.

Kom även på ordet som beskriver när man har svårt att ta sig ur komfortlöpningsträsket; bekvämjeligt.

Halvdan halvmil

Efter två veckor med, förutom en decimal, identisk veckomängd, 54 km, lekte jag idag lite med tanken att låta den här veckan bli något av en vilovecka. Efter arbetet och middagen kände jag mig ändå sugen på ett pass i stil med supertusingarna förra veckan. Dålig idé, kan man säga. Det kändes inte alls bra, varken i benen eller i magen efter att för kort tid gått efter måltiden. Resultatet blev bara drygt fem kilometers löpning i relativt maklig takt.

Nu blir det nog ändå så att jag siktar på en veckomängd för denna vecka på max kanske 20-30 kilometer, dvs något i stil med en vilovecka. Det kan vara bra att låta kroppen vila lite tror jag.

Frosseri

Gårdagens långpass på 23,5 km utfördes lite senare än vanligt - jag var inte hemma igen förrän kl 20 och missade Mästarnas mästare, illa. Passet måste ha tagit mer på krafterna än jag först trodde, för jag fick ett litet utbrott av frossa efteråt också. Efter att ha frossat i rester av lördagens middag var det dags för sängdags och jag var så kulen och hängig att det inte kändes avlägset med sjukfrånvaro dagen efter.

Så blev det nu inte, men jag vaknade ungefär en kvart efter att jag skulle ha varit på arbetet så det blev ungefär en timmes försening. Attans.