Att lägga band på sig

Skrev ju för någon dag sedan att jag skall försöka hålla veckomängden på runt 20 och 30 km ett tag. Idag hamnade veckomängden på 36 km. Hade jag bara sprungit 10-kilometersslingan i Spikbodarna hade jag nästan stannat inom gränserna, nu kände jag för att testa 15-kilometersvarianten istället.

Nåja, ingen katastrof. Jag tog det hyfsat lugnt och klockan stannade på 1:30:24 för de 15,11 km som uppmättes. Mörkret som kom smygande under framförallt de sista fem kilometrarna bidrog också till att jag tog det lite extra lugnt, det var givetvis väldigt halt på rötter och stenar också efter att värmen kommit tillbaks litegrann, runt fem grader var det när jag sprang.

Maxigrip

När jag kom hem från rundan i tisdags väntade denna förpackning på mig i brevlådan. Jag tänkte ju att jag skall testa att dubba mina pensionerade terrängskor för vinterbruk. I onsdags kväll fick jag så tid till att montera dubben med hjälp av skruvdragare.

Jag vet inte om de sitter tillräckligt stabilt, det får tester så snart det blivit lite mer vinterlikt visa, jag återkommer självklart gällande det. Idag är det drygt fem plusgrader, jag fick ta fram sommartightsen ur lådan igen för min lugna milrunda i förmiddags. Eftersom jag sprang på asfalt och inte i terräng passade jag på att lyssna igenom Weezers nya samling "Death to false metal". Jag är rädd att jag är lite besviken, jag förstår att de låtarna inte platsade på t ex "Pinkerton".

Tredje gången gillt

I tisdags försökte jag mig på att springa tiokilometersslingan i Spikbodarna för tredje gången, och nu blev det nästan rätt! Hamnade på 10,42 km efter att ha följt skyltarna lite för slaviskt vid starten. Är skyltningen för bra blir det ju ingen sport alls får jag väl hålla med om.

Himlen var klar och temperaturen ett par plusgrader, det var i stort sett perfekta omständigheter för att tackla den ganska kuperade banan.

Man får vila i grafen

Idag blev det iallafall som planerat en vilodag. Varför inte då passa på att gå igenom hur det ser ut med distansökningen under året?

Efter en ganska snabb ökning mellan diagrammets första vecka, årets tredje, och vecka 13 blev det platt fall i och med löparknät jag drabbades av. Sedan följde sju veckor, som just då kändes som sju svåra år, helt utan löpning. Även om ökningen sedan har varit ganska snabb igen så är lutningen åtminstone lite mindre brant. Jag har dessutom lärt mig att stretcha bättre och varierar underlag och skor betydligt mer. Det kan nog ändå vara bra att ta det lite lugnare i några veckor och försöka hålla mig mellan 20 och 30 kilometer per vecka.

Självkännedom

Möjligen en promenad blev 10,4 kilometer asfaltslöpning, visserligen i ganska lugnt tempo. Vips så blev det totalt 37 kilometer löpning den här veckan alltså. Nu är planen att ta fram en sammanställning på tillryggalagd sträcka varje vecka det här året och se hur det ser ut.

Ett andra försök

Idag var jag återigen upp till Spikbodarna för ett terrängpass. Mycket sådant på slutet, men jag tänker att jag måste passa på innan snön gör det ospringbart i skogen och man blir förpassad till gångbanorna igen. Den 14:e oktober gjorde jag ju ett försök att springa en tiokilometersrunda som visade sig vara väsentligt kortare. Idag var det dags för det andra försöket och det gick betydligt bättre, nu var jag mer uppmärksam på skyltningen där jag blev lite osäker förra gången.

Visserligen blev det bara nio kilometer, men jag börjar ju springa en annan slinga och kommer in på tiokilometersslingan först efter en stund, jag antar att det blir som att jag genar lite där. Nio kilometer räckte bra idag iallafall, det blir en totalsträcka den här veckan på drygt 26 kilometer löpning. Med tanke på att jag vill försöka undvika att bli skadad igen så är det nog bra att låta den här veckan bli lite kortare efter förrförra och förra veckans 41 respektive 31 kilometer. Att den här veckan stannar vid 26 kilometer är ju förstås lite tidigt att säga redan på lördagen, men det bör inte bli löpning imorgon, möjligen någon promenad.

Snö? Kanon!

Läser i den ena lokaltidningen att kommunen förlänger skidsäsongen med flera veckor genom att använda konstsnö. Nu väntar jag bara på att terränglöpningssäsongen skall förlängas över hela vintern genom att gräva ned värmeslingor i skogen.

Kallare

Kvällens pass var ännu lite kallare än det innan. Fem minusgrader, drygt sju kilometer, tunt snötäcke på vissa ställen i skogen. Sedan hem till iordninggjord middag; kunde varit sämre.

Det var inte särskilt halt, men eftersom det borde bli det vilken dag som helst nu så beställde jag igår en uppsättning dubbar från Maxigrip. Återkommer med rapport om de är något att ha när jag dubbat mina Mizuno Wave Ascend. Med andra ord blir det vinterskor av de förtidspensionerade terrängskorna.

Snöfall

Efter två vilodagar, en mer än planerat, var det så dags för ett löppass igen ikväll. Det var ungefär två grader varmt och blåste snålt i kombination med blötsnö; en vinnande kombination. Jag tog det lugnt och hade en riktigt skön knapp timme, förutom att det var lite jobbigt med snön i ögonen vid tillfällen.

Te som i Tyson

På föreläsningen med Claes Hellgren köpte sambon en förpackning med japanskt grönt te.

I förmiddags var det så dags för premiärdrickandet. Det både luktade och smakade ungefär som hö, men det skall ju vara nyttigt så lite får man kanske stå ut med. Om detta var vi båda överens, men en som verkade tycka att det var riktigt gott var vår ena katt Tyson, han fick lite te och lät sig väl smaka.

Stegen är paradise

Vad nu? Ingen ordvits i rubriken utan en pastisch på titeln på Håkan Hellströms senaste album, "2 steg från Paradise"? Jovisst, och anledningen är självklart att under dagens asfaltspass på lite drygt tio km hann jag lyssna igenom skivan.

Passet var tänkt att bli lugnt, jag håller ju på och vänjer mig mentalt vid att köra aerobiskt i vinter. Nu blev det inte fullt så lugnt som jag tänkt mig, hade inte heller pulslarmet påslaget på klockan, men jag får ju skylla mig själv som gör någon slags halvspurt sista kilometrarna bara för att det kändes roligt.

Pulsen höll sig på rimliga nivåer utan att få fnatt som under de senaste två passen. Eftersom jag både bytte batteri och spände åt remmen på pulsbandet innan jag stack ut vet jag inte vad som var huvudorsaken, men huvudsaken är ju att det fungerade.

Skivan då? Jo, det är nog faktiskt så att hyllningsorden stämmer; skivan är efter tre genomlyssningar riktigt bra. Hur den sedan håller sig får tiden utvisa, som vanligt.

I bet my calves will be sore

För att göra den till och med i mina ögon dåliga ordvitsen lite mindre uppenbar och därigenom förhoppningsvis mindre dålig är titeln på dagens inlägg på engelska.

Det blev enligt planen ett lugnt och halvlångt terrängpass idag; cirka tio kilometer i skogarna runt Spikbodarna. Jag improviserade lite och vek in på ett av mig tidigare oprövat tiokilometersspår. Där var märkningen lite otydlig på ett ställe, eller om jag bara var ouppmärksam, så efter drygt sex kilometer kände jag plötsligt igen terrängen från början av passet. Obra, tänkte jag, och konsulterade gps:ens "back to start"-funktion vilket visade att jag hade rätt, jag var inne på ett andra varv, hur nu det gick till. För att ändå få lite sträcka i benen tog jag ett varv på 2,5-kilometersspåret när jag var nästan tillbaka vid utgångspunkten.

Lite mindre lerigt spår än femkilometern jag brukar springa där uppe, vilket var rätt skönt idag när det bara var 2,5 plusgrader och rätt blåsigt.

Apropå ordvitsen kring vaderna så var jag ju rätt mör i dessa efter apskopasset i tisdags och eftersom terrängskorna, Inov-8 X-Talon 212, har rätt liten skillnad i höjd mellan framfot och häl sliter även dessa mer på vaderna än "vanliga" uppbyggda löparskor.

Även idag löpte pulsen, eller snarare pulsmätaren, amok. 229 slag när jag just klivit ur bilen. Jovisst, serru, jag kände efter manuellt och det var inte över 100 iallafall. Nu blir det definitivt batteribyte innan nästa pass för att se om det hjälper. Det lustiga är att efter den inledande jättehöga pulsnivån så verkar det stämma bättre.

Vilodag med Claes Hellgren

Idag kombinerades vilodagen med att gå på föreläsning med Claes Hellgren, han som var en väldigt duktig handbollsmålvakt för ett antal år sedan. Claes talade bland annat om motivationsfaktorer, temporära monopol och att "våga vara annorlunda".

Jag kan inte säga att jag varit på särskilt många liknande föreläsningar, men jag anar att de har ganska lika upplägg på många sätt. Det behöver inte vara dåligt, jag tycker att denna föreläsning var rolig och intressant och kan tjäna som inspiration för många, inklusive för mig själv. Nu har ju jag sedan ett par år jobbat på en livsstilsförändring som jag på sätt och vis glidit in i och som delvis är påtvingad, och då fungerar en kväll som denna som en bekräftelse på att det är helt okej tänkt. För andra som står och väger och kanske funderar på att komma igång med tex en mer hälsosam livsstil kan det säkert vara en liten spark i baken.

Imorgon är det kvällsarbete som gäller och då är planen att viga förmiddagen åt ett hyfsat långt, lugnt och skönt terrängpass. Bara vaderna blir lite mindre ömma tills imorgon skall nog det gå bra.

Schimpass

Dålig ordvits för att beskriva dagens pass i apskor - check!

Eftersom det blev lite senare hemkomst från arbetet än planerat och middagen tog en stund att laga till och smälta kom jag ut ganska sent ikväll. Ett långt terrängpass kändes helt uteslutet och det kändes som en bra idé att variera belastningen på kroppen litegrann, därför åkte apskorna på och fick sitta på under drygt fem kilometers lugn löpning. Passet kändes bra även om jag kände av vaderna en del, det enda anmärkningsvärda var en maxpuls på 205. Hallå liksom, i min ålder är man död om hjärtat måste slå så många slag på en minut.

Jag misstänker fel på pulsmätningen, kanske på grund av dåligt batteri i pulsbältet - det är trots allt inte utbytt trots snart ett års användning. Även vid ett tidigare pass fluktuerade pulsen ganska mycket under några minuter trots jämn intensitet. Garantiärende eller batteribyte? Det får experiment utvisa.

Lugn helg

Efter fredagens långpass var benen sega hela helgen, så det gjordes inte många knop då. Var ut och gick en rask halvmilapromenad på lördagen, men det var också allt.

Idag sprang jag iallafall fem kilometer efter en uppvärmningspromenad på samma sträcka, så nu är jag på gång igen.

Skokollektion

En kollega som har börjat springa men som kanske i motsats till mig insett att det inte behöver vara en prylsport frågade mig igår hur många löparskor jag har och även använder. Fem, blev svaret. Jag vet att jämfört med många andra löpare är det ett blygsamt antal, men om någon påstått för två år sedan att fem hade varit mitt svar på nämnda fråga finns risken att jag hade idiotförklarat personen på plats.

Jag kanske bara skall se det som att jag bejakar någon form av kvinnlig sida, kvinnor gillar skor har jag hört. Sådana här skor är ju dessutom mer fotriktiga än pumps såvitt jag kan förstå.

I ärlighetens namn kommer nog inte sko två från vänster, Mizuno Wave Ascend 3, användas särskilt mycket till löpning efter att dess kollega till höger härifrån sett tagits i bruk, så då är det bara fyra skor som används regelbundet.

19 km

Eftersom jag är utan bil i helgen på grund av att sambon besöker en väninna på annan ort tänkte jag att jag skulle inviga min nya lättviktsryggsäck genom att springa hem från jobbet idag. Ryggsäcken införskaffades på Lundhags utförsäljning förra fredagen och kombinationen tidigare funderingar på sådan typ av ryggsäck och halva priset gjorde att jag slog till på en Tempo 20 enligt nedan.

Sträckan till och även från mitt arbete är bara ynka 3,6 km, så efter att ha sprungit hem med arbetskläderna (friday is tie-day, ni vet) kände jag att några kilometer till i benen kunde nog sitta fint.

Sagt och gjort, kläderna fick ge plats för de nya terrängskorna och jag begav mig upp till Körfältets elljusspår. Väl där fick terrängskorna byta plats med de tjocka asfaltsskorna och jag begav mig ut i leran. Eftersom jag insåg rätt tidigt att det här skulle bli ett långpass tog jag det lugnt med hastigheten och på grund av att lillkameran halkat ned i ryggsäcken så blev det även något fotostopp.

Efter de elva kilometerna och drygt en timme (sista backen var oerhört seg men jag gick iallafall inte) var jag tillbaks vid utgångspunkten. Där förstod jag vid skobytet plötsligt varför Inov-8 valt att färgsätta skorna som de gjort.

Efter denna strapats på totalt 19 kilometer är benen rejält sega och det känns inte som att det kan bli något annat än en vilodag imorgon. På söndag däremot vet man aldrig vad som kan hända.

Byt hjul på en bil, spring en mil

Det finns en tävling som heter "spring en mil, vinn en bil", det var inte den jag var med i ikväll.

Ställde in klockan på en puls mellan 135 och 145 för att försöka ligga hyfsat nära målpulsen för aerobisk träning som ju skall vara ungefär 142 för mig. Snittet hamnade just på 142 för hela milen så det lyckades väl rätt bra. Det är riktigt svårt att lägga band på sig själv och inte öka farten och därigenom pulsen, men det borde väl vara en vanesak. Nu blev medeltempot nästan exakt sex minuter per kilometer och det kändes verkligen som att jag kunde fortsatt i några mil till. Vis av tidigare skador skall jag nog dock lugna mig ett tag med det.

En praktisk sak så här under den mörka årstiden är för övrigt att klockan, min Garmin 310XT, i samband med larmet då jag har den inställd på att vibrera även tänder belysningen så att det är enkelt att se hur pulsen i det här fallet ligger till. Bra tänkt och optimalt när man vill lyssna på musik under löprundan.

Invigda!

Jovars, ryggen kändes kanske inte bra imorse men ändå såpass att jag vågade mig på ett litet terrängpass.

Det blev först ett väldigt lugnt varv på femkilometersslingan i Spikbodarna och sedan ett om möjligt ännu lugnare varv på 2,5-kilometersslingan. Den sista kilometern provade jag på att hålla pulsen mellan 135 och 145 genom att lägga in larm på dessa pulsvärden på pulsklockan. Väldigt lätt att slå i den övre gränsen, kan man säga. Jag har inte bestämt mig för när eller om jag skall börja träna upp min aeroba kapacitet, men det känns ju sådär att behöva springa i 6:30-tempo. Nu är ju förstås tanken att den farten skall kunna ökas med bibehållen låg puls, men kan det verkligen fungera så?

Aerobisk träning...

... har man ju hört talas om. Men vad det egentligen innebär har jag aldrig fattat förrän nu. Snubblade ganska nyligen över en sida som behandlar just aerobisk träning.

Det handlar kortfattat om att man skall träna riktigt lågintensivt för att lära kroppen använda kroppsfettet som bränsle, vilket ger mycket bra uthållighet eftersom det finns ju alltid lite överflödigt sådant att tillgå. Problemet är att enligt formeln på sidan så skall jag inte överskrida 142 i puls under sådan träning, och såvitt jag kan förstå hålla mig till bara sådan träning under flera månader i sträck. Förvisso kanske det är bra att köra det under vintern, då man ändå inte kan springa särskilt fort med tanke på halkrisken.

Tillryggalagd sträcka

Idag damp de nya skorna ned som ett brev på posten.

Planen var självklart att ta en tur i terrängen redan idag. För denna plan satte dock min värdelösa rygg stopp - den började göra ont redan igår kväll. Det jag undrar nu är om all coreträning varit förgäves, eller om jag hade varit sängliggande utan den. För ikväll kunde jag faktiskt ta en lugn runda i elljusspåret, hellre det än ryggskott ju. Premiärturen för de nya skorna får dock vänta på att ryggen känns bättre. Törs man hoppas på imorgon förmiddag?

Men skorna då? Jovars, de känns rejält lätta. Storleksmässigt och på längden kunde jag kanske ha klarat mig med en halv storlek mindre, men då kanske de blivit för trånga på bredden. Återkommer med rapport framförallt gällande våtvikt och huruvida de är snabbtorkande eller inte. Om detta har jag ju inte hittat någon bra information på nätet. Att de känns grymma rent löpkänslemässigt har jag ingen anledning att betvivla.

Lunchpass

Kom ut ganska sent på dagens pass, det var nästan tid för lunch när jag lämnade hemmet. Dessförinnan hade jag kört lite med TENS-apparaten på baksidan av ena låret då jag varit öm där ett tag.

Mentalt var det här passet ingen höjdare. Det tog alldeles för lång tid innan jag kom in i andra andningen och jag tänkte hela tiden saker i stil med "den där backen i slutet kommer bli jobbig, undrar om jag orkar springa hela vägen upp för den". Nu gav jag inte upp utan det blev 11 km, men det var mest skönt att ha det avklarat.

Nåja, det blir säkert bättre nästa gång.