Underlagom

Det blev ett distanspass på tisdag kväll, men för att inte fastna ohjälpligt i distansträsket ökade jag tempot litegrann för att göra det till ett tempodistanspass, vilket gick bra eftersom underlaget var helt OK största delen av sträckan.

Jag började med tre kilometer i lugnt tempo som uppvärmning men de sista femton avverkades med snittempo 5:18 på kilometern, så det är jag rätt nöjd med. Eftersom det var värmebölja och ungefär två plusgrader när jag stack ut passade jag på att prova lite sommarklädsel, vilket kändes bra om än lite kulet från start.

63 mil!

Idag blev det 63 mil bakom en ratt, alltså inte till fots. Har varit iväg och firat farmor på jämn födelsedag denna förlängda helg och inte hunnit springa så mycket. Det blev drygt sju kilometers löpning på lördagen och fem kilometers gång följt av fem kilometers löpning på söndagen.

Sträckan som ändå sprangs i helgen var oerhört trist, man såg långt och det var nästan inga svängar på vägen jag sprang. Fördelen är att mina vanliga rundor kommer kännas oerhört actionfyllda när jag springer dem nästa gång.

Planen är någon slags sträcka imorgon, har inte bestämt mig för om det blir hastighet eller distans, det får bestämmas av humör och dagsform då.

Äntligen distanspass igen

Japp, och ta i trä, ryggen höll för 18 km.

Den första biten var lättsprungen, mest barmark och bara knagglig is längs en sträcka på ungefär 100 meter ute på vischan i Lugnvik. Sedan var det mest barmark tills jag kom ut på Frösön - där har de fortfarande vinter längs långa sträckor, troligtvis ett arv från gamla tider då vikingarna bosatte sig där.

Klockan slutade iallafall på 01:39:30, vilket blir en snittid för 18,1 km på ganska exakt 5:30/km. Summa summarum ett mycket skönt distanspass.

Walking, whisky och vår

För varje dag har ryggen blivit lite bättre, så igår lördag tog jag en rask promenad på 16 km runt Frösöberget. En del av sträckan hamnade jag i samspråk med en gammal arbetskamrat som tränar mycket och tydligen har ett helt alkoholfritt 2010. Intressant, hann jag tänka innan det var dags att bege sig till kvällens whiskyprovning anordnad av en nuvarande kollega.

Idag söndag kändes ryggen såpass bra att jag kände att jag var tvungen att prova på att springa litegrann. Det blev ett lugnt varv tillsammans med min sambo och ett varv själv i lite högre tempo. Det var hennes första fem kilometer för i år, så det var bra gjort att springa hela vägen tycker jag, och nu är det bara att fortsätta.

Ta i trä, men det känns bra i ryggen. Törs man sikta på ett distanspass senare i veckan? Nu var det barmark nästan hela vägen och jag såg flera joggare/löpare ute, det måste vara vår på gång.

För att få maximal dämpning passade jag även på att inviga mina nya asfaltsskor. Vilken skillnad, det är en helt annan spänst i dem än de gamla.

Vila, värk och Voltaren

Då var det dags för andra dagen med ryggont. Givetvis tråkigt, men ta i trä - det känns faktiskt bättre idag och jag behöver inte ta hjälp av dörrposter etc för att ta mig från liggande till stående. Det blir självklart mycket vila i horisontalläge. Detta kombineras med fördel med läsning, jag har just påbörjat den avslutande delen i Leif GW Perssons trilogi; Faller fritt som i en dröm.

Samtidigt är det bra att röra lite på sig trots värken så igår blev det en halvmils promenad i lugnt tempo. Inte riktigt det distanspass med minst 15 km löpning jag hade tänkt mig, men man får vara glad för det lilla.

Modeblogg?

För att inte bara skriva om skador så tänkte jag modeblogga lite snabbt också. Craft har just släppt lite nya modeller av bl a löparjackor, varav den här, ER Jacket fångade min blick. Jag låtsas för en stund att ER inte står för Elite Run utan Eländigt Ryggskott och funderar lite på hur Craft tänkt här.

Craft är ju erkänt bra på att tillverka kläder för allehanda aktiviteter, jag äger själv ett antal tröjor, löpartights etc som bär deras namn och som jag tycker fungerar klockrent. Vad som får mig att tvivla på deras omdöme nu är färgen på denna jacka. Det ser ju bra ut och jag vill gärna ha en sådan jacka, men är det så värst praktiskt? Jag misstänker att den inte ser så fräsch ut efter en eller två löprundor. Eller är det så att Craft har kommit på någon materialsammansättning som smuts inte biter på, och därför introducerar man nu denna vita jacka i triumf?

Ryggare kan ingen vara

Det här är ju tänkt att vara någon slags träningsblogg, men idag får det vara en skadeblogg. Anledningen till att jag kommit igång med löpningen är egentligen min rygg, eller avsaknad därav, höll jag på att säga.

Jag har hittills haft tre ryggskott i mitt trettiosjuåriga liv. Det första som jag inte minns exakt vilket år det var fick mig egentligen inte att ändra på något.

Det andra ryggskottet, som enligt mina beräkningar bör ha inträffat i mellandagarna år 2007, fick mig att komma igång med lite ryggövningar och raska promenader.

Det tredje ryggskottet som inträffade på våren 2009, alltså för ungefär ett år sedan, fick mig att börja gå raska promenader på någon mil och uppåt i stort sett varje dag och även köra bålstabilitetsträning med ungefär samma frekvens. Ganska snart började jag tycka att det gick lite långsamt att gå så vissa promenader byttes ut mot någon slags intervaller där jag blandade gång och löpning och sedan blev det mer och mer löpning. Nu går jag mest som uppvärmning eller om kroppen inte känns helt bra och försöker springa åtminstone tre gånger per vecka, fördelat på ett distanspass (13-17 km) och ett par lite kortare (5-7 km).

Senast igår under dagen tänkte jag att jag verkligen har blivit mycket bättre i ryggen, även om jag undviker att sitta still alltför länge i sträck eftersom jag då lätt stelnar till. Efter arbetet igår var det dock slut på den villfarelsen när jag skulle resa mig upp efter att ha inmundigat månadens Frassehamburgare. Det var helt enkelt dags för en ny rygglåsning som kom smygande på ungefär en timme. I morse var det att kravla ur sängen som gällde och efter en kort bedömning av läget sjukskriva sig från jobbet och ringa naprapaten för tidsbokning.

Kvällens inplanerade distanspass är ombokat till någon gång i framtiden, jag är verkligen irriterad.

Nya skor

Eftersom jag har vilodag idag mellan gårdagens tempopass (allting är relativt) och morgondagens planerade distanspass passar jag på att lägga in en bild på de skor jag skall börja slita på så snart den stötdämpande snön/isen är helt borta.

De nedre, ett par Mizuno Wave Alchemy 9 ersätter mina dito med siffran 8 som jag slitit ut rejält sedan i somras. Dessa skor är sagolikt sköna, känns nästan som ett par strumpor när man tar på sig dem men ändå stabila och med mycket bra stötdämpning.

De övre och röda underverken är ett par Mizuno Wave Ascend 3, vilket innebär förra årets modell och därför nedsatta med 70% på Gå- och löpkliniken här i Östersund. I vår planerar jag att börja springa terräng för att ge kroppen lite omväxling och dessa skor bör ge bättre fäste och skydd än vanliga asfaltsskor.

När jag talar om skor kan jag inte låta bli att rikta en stabil och väldämpad känga (hrm...) mot den maffia som, likt Mac-maffian, sprider sig över internets diskussionsforum och oavsett vad diskussionen handlade om från början lyfter fram sitt monotona budskap. I detta fall alltså att stabila och dämpade skor inte gjort något för att minska löprelaterade skador sedan de dök upp på marknaden på 70-talet eller så. Kanske är det så, kanske är det inte så, jag orkar inte lägga ned energi på att sätta mig in i eventuellt källmaterial, men jag tycker att det fungerar bra för mig. Tycker man inte att det fungerar bra för sig så kan man ju använda något annat men kanske ändå låta bli att predika för allt som rör sig? Så där, det kändes skönt.

Halvvår

OK, det är fortfarande några minusgrader (typ tre-fyra stycken) men det var barmark på delar av sträckan så det var skönt. Körde med broddar när jag gick första varvet på fem km men lämnade dem på ett elskåp när jag sprang det andra och sista. Snittade iallafall 4:40/km och med tanke på att jag tvingades ta det lite lugnt där det var halt så kändes det helt OK.

Skönt distanspass

Sådärja, äntligen kändes det bra i kroppen så att jag vågade springa litegrann igen. Det blev 15 km löpning i lugnt tempo, men kilometertiden minskade ändå med några sekunder jämfört med förra gången, troligtvis ett resultat av att jag på ett par ställen sprang på torr asfalt och inte behövde tänka på halkrisken. Det mesta av sträckningen var dock mer eller mindre knagglig is, så det blev ingen jätteskillnad.

Det skall bli så skönt med barmark, förhoppningsvis snart, så att man kanske kan gasa på lite.

Ofrivila

Det kan vara så att jag upptäckt ett hittills okänt ord. Visserligen fick jag en (1) träff på google, men den källan innehöll så många stavfel pga att författaren enligt egen utsago är ordblind att jag inte tror att stavningen var helt avsiktlig.

Vad tvingas man göra när det känns som att man har något elakt virus eller en smygande infektion i kroppen? Jo, ofrivila, alltså vila ofrivilligt. Detta är något jag gjort hela veckan utom igår då jag kände mig såpass ok att jag iallafall kunde ta en rask halvmilspromenad.

Vad jag inte förstår är hur vi klarat oss utan detta ord ända tills nu.

Segt distanspass

Det var varmt ute idag, runt 5 plusgrader, men jag vågade inte riktigt klä mig så tunt som jag borde gjort. Svettigt värre blev det, och jag kände mig knäckt redan innan det började gå ordentligt uppför ute på Frösön. Nåja, jag bet ihop och tillryggalade ändå 15 km med löpsteg, vilket känns bra så här efteråt.

Snittfarten hamnade på ungefär 5:31 minuter/km, alltså ganska lugnt tempo, men med tanke på hur backig den här sträckan är så är det i min värld ändå helt okej. Det är ju inte direkt så att man kan ta igen förlorad hastighet från uppförsbackarna i nedförsbackarna, åtminstone inte när det är snö ute.

Garminimalt med batteri

Jaha, då har jag lärt mig något nytt om min pulsklocka med GPS. Den varnar för lågt batteri ungefär en minut innan den stänger av sig. Det var väl så där, tycker jag. Nu vet jag ju av tidigare erfarenhet hur lång sträckan jag tillryggalade idag är, nämligen ganska exakt tio kilometer med sju och en halv kilometers löpning, men det kändes som att det gick rätt fort sista halvan av löpningen så det var lite trist att inte få ett diagram att detaljstudera.

Fy sjutton km.

Jag tänkte som så att jag börjar denna träningsblogg samma dag som jag utfört ett av de viktigaste passen som finns, nämligen vilopasset. 5 km rask promenad utan ett enda steg löpning.

Till saken hör att igår gjorde jag det längsta distanspasset hittills i min korta löparkarriär, 17 km, och därför är jag oerhört seg i kroppen idag. Eftersom jag kände att det ändå vore bra att röra sig litegrann innan det är dags för arbete så blev det alltså en kort promenad för att få till lite genomblödning och inte stelna till fullständigt.