Fuskpass

Efter en timmes övertid på jobbet tog det emot lite att sticka ut på en runda ikväll. Fuskade lite genom att ta bilen istället för att gå de knappa fyra kilometerna till elljusspåret. Väl där blev det ett uppvärmingsvarv med apskorna i 5:17-tempo, sedan snabbt ombyte till Adiosen och ett varv till i 4:35-tempo.

Väl hemma efter lite coreträning och snabb dusch var det inga problem att trycka i sig en hemmagjord hamburgare från igår.

Terrängpass

Idag blev det ett riktigt lerigt terrängpass. Utgick från elljusspåret vid Körfältet och anslöt därifrån till Spikbodarnas femkilometersslinga. Vissa delar av den slingan var rejält leriga, så skorna blev genomblöta ganska snart och vägde väl sisådär dubbelt så mycket som normalt.

Det var kul att springa lite mer knixigt än vanligt, det måste jag göra mer i fortsättningen, åtminstone vissa pass. Kilometertiden blev ju inget att skryta om, i snitt 5:44, vilket delvis förklaras av ganska kuperad terräng och ovan nämnda lera som sög fast fötterna på en del ställen. Distansen slutade på elva kilometer iallafall och det kändes faktiskt nästan så bra som nedanstående bild vill låta påskina. Eller om jag bara ser galen ut, jag vet inte.

Lugnt pass

Vad rätt jag hade om träningsvärken i vaderna! Igår var det en ganska rejäl och skön smärta mest hela dagen och även i morse faktiskt. Trodde först att det aldrig skulle gå att genomföra ett pass, men efter lite uppmjukning gick det bra att springa drygt sju kilometer i lugnt tempo. Jag får tacka häluppbyggnaden i mina vanliga löparskor för det, man märker verkligen i sådana här lägen att det minskar belastningen på vaderna och hälsenan jämfört med att springa minimalistiskt.

Åtta plus och regn - yes!

Ikväll var det rätt bra väder för löpning, mellan åtta-nio grader och regn. Ingen större risk för överhettning, alltså.

Eftersom planen hade ändrats litegrann sedan söndags och jag tänkte springa i apskorna och inte Adiosen var jag först lite tveksam. Saken är ju den att apskorna har en sula på ungefär fyra mm, vilket gör att man blir blöt om fötterna vid även löjligt små vattenpölar. Eftersom det hade regnat stora delar av eftermiddagen och kvällen så var inte vattenpölarna löjligt små.

Hur som helst, jag gick till elljusspåret och körde ett varv och gick tillbaks varvat med ytterligare kanske någon kilometers löpning på asfalt. Mätte inte den sträckan, men jag känner lukten av träningsvärk i vaderna.

Passade även på att prova senaste jackan och första intrycket känns bra. Den släppte inte genom regnet så mycket att det blev kallt och andades precis lagom samtidigt som den stod emot blåsten väl.

Magiskt eller magskit?

Tänk vad bokstaven i:s placering kan göra skillnad på ett pass. Jag hade, efter hela två vilodagar med bara promenader, tänkt mig ett magiskt och snabbt pass i elljusspåret med mina Adios på fötterna. Dessvärre blev det inte så, på andra varvet var jag till och med tvungen att gå vid ett par tillfällen. Jag lät det stanna vid två varv och sprang istället lite lugnt på delar av transportsträckan hem.

På tisdag däremot, då jävlar!

Fisherman's jacket

Så här ser jackan jag nämnde i förra inlägget ut när den är komprimerad. Tingesten till vänster, alltså. Det till höger är sådant man kan ta till om det har blåst kallt och regnat och man inte har haft jackan med sig.

Jackans förvaringspåse är fastsydd i jackan, så man behöver inte tänka på att något separat skall med - bra.

Jag ber att få återkomma med hur den fungerar vid löpning, den här har jag tänkt använda när det finns risk att Golden Boy (min vita Craft Elite Run Jacket, alltså) blir skadad, eller om man vill ha med sig något bara ifall det skulle bli kallare än man tänkt sig.

Mil

Jag funderade ju igår på om jag skulle våga mig på att ta ett lugnt distanspass idag, någonstans i närheten av en mil. Så långt har jag inte sprungit sedan löparknät jag åkte på i våras.

När jag vaknat och ätit frukost kändes det bra i kroppen, så jag laddade mentalt och stack iväg ut. Det är den korta beskrivningen, den mer sanna är att jag först inte kunde bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. När jag gick upp ungefär kl 08 så visade termometern på 9 grader och sedan kröp den sakta upp till lite drygt 13 grader när det var dags att sticka ut. När jag väl bestämt mig (jo, det fick bli kortärmat) tog jag med mig lite sopor och tog även en sväng förbi postlådan. Där såg jag att premien för min prenumeration på Runner's World hade kommit, varpå jag var tvungen att springa tillbaks upp till bostaden och prova jackan det gäller. Det är en Newline-jacka, Windpack Jacket heter den, väger bara 94 gram och kan komprimeras ihop till en apelsins storlek. Mitt första Newline-plagg faktiskt, om jag orkar återkommer jag med någon form av omdöme.

Iallafall, när allt ovanstående var klart begav jag mig äntligen iväg. Gick först de knappa fyra kilometrarna till elljusspåret och efter lite töjning där så bar det iväg. Det här var ju tänkt som ett lugnt distanspass, så jag försökte hålla farten på ungefär 5:30 per km för jag läste någonstans att det var en bra fart för lugna distanspass. Gick ju så där, kan man säga; tiden på hela milen stannade på 51:28, vilket ger ett medeltempo på 5:08. Det här är ju tydligen ett klassiskt fel som väldigt många gör, man låter inte de lugna distanspassen vara tillräckligt lugna. Nu är det väl ingen katastrof, det handlar ju bara om en mil i lugnt tempo och jag har inte tagit ut mig fullständigt tidigare i veckan heller.

För att springa en mil på elljusspåret jag använder mig av så räcker det inte med ett, två eller tre varv. Inte heller fyra, för något snille har dragit slingan på 2,4 km. Detta innebär alltså att när man som i mitt fall idag har sprungit fyra varv så kan man inte stanna där utan måste springa 400 meter till för att komma upp i en mil. Om inte annat stärker det väl psyket, kan det vara så de har tänkt?

Efter löpningen åkte musiken på igen och jag lyssnade klart på nästan hela nya Iron Maiden-skivan på de dryga fyra kilometrarna hem. Det här var den andra fullständiga (i stort sett, då) genomlyssningen av nämnda skiva och den var bättre nu än efter första då jag bara hade gäspat som svar på frågan vad jag tycker om den.

Vilodag

I morse kändes det fortfarande som att det är något lurt i kroppen så jag bestämde mig för att endast ta en promenad på fem kilometer. Nu mot kvällen känns det däremot bättre, så nu siktar jag på löpning imorgon, kanske ett lugnt distanspass - törs man prova på att börja närma sig milen igen?

Snubblade även över en intressant länk med mycket matnyttigt,

http://www.ludd.luth.se/~torger/running/springa.html .

Blev sugen på att prova på att filma mitt löpsteg, kanske gör ett försök till det de närmaste dagarna.

Apskopass

Egentligen skulle jag kanske tagit vilodag idag, eftersom jag ändå sprang en bit igår, om än lugnt. Vilodagar kan dock användas till återhämtningspass, och varför inte 2,4 km i lugnt tempo med apskorna? Sagt och gjort, så blev det. Inräknat transportsträcka till och från spåret blev det totalt drygt tio km.

Ofrivila igen

Efter fredagens snabbdistanspass kändes som sagt allt bra. Jag planerade att köra ett relativt lugnt pass på söndagen och alltså låta lördagen vara vilodag. När jag vaknade på söndagen kändes det inte helt okej i kroppen, så för att göra en lite längre historia kort så blev även söndagen vilodag, med den skillnaden mot lördagens vila att det handlade om ofrivila. Avslutade kvällen med en konjak, ett välbeprövat om än inte vetenskapligt bevisat sätt att ta kål på allehanda virus.

I morse kändes det bättre, men jag var ändå osäker på om det skulle kunna bli något direkt träningspass; gick fem km på förmiddagen för att se hur det skulle kännas. Pulsen höll sig på en rimlig nivå så därför blev det mot kvällningen ändå en promenad till elljusspåret med sambon och två långsamma varv där. Skall man jämföra, och det skall man väl, med fredagens snabbdistans så handlade det ikväll om 5:25 min/km i medeltempo på 4,8 km jämfört med 4:45 min/km på 7,25 km i fredags.

Nu är det bara att vänta om se om det var dumt att träna idag eller inte...

Lurströmming? Näe.

Så här gula är de nya lurarna jag precis börjat använda. Det är ett par Adidas/Sennheiser CX680 Sports som skall sitta lite bättre i öronen vid fysisk aktivitet än vanliga in-earlurar.

Det är dessa "fenor" som skall hjälpa till att hålla lurarna på plats när kombinationen svett och drag i sladdarna gör att andra lurar mer eller mindre åker ur öronen.

Första testerna tyder på att idén fungerar, på mitt snabbdistanspass idag hade jag visserligen bara i lurarna på första varvet, men då fungerade det finemang. På de två följande varven kände jag att jag ville vara utan musik för att ha bättre koll på andningen och ljudet av löpsteget, så då fick lurarna åka med under tröjan istället.

Ljudet är mycket bra, med både tung bas och bra separering av instrumenten. Musik som lätt låter lite grötig i andra lurar jag testat låter bättre i dessa.

Snabbdistans

Vad skönt att kunna skriva att jag nyss sprungit ett relativt sett snabbdistanspass på 7,3 km utan känningar av knät. Drog på mig Adiosen (ja, jag tycker att det är ett skitballt namn) och gick iväg till elljusspåret. Hade tänkt att gå ut lugnt i de första uppförsbackarna men det gick lite lättare än jag hade trott så jag fortsatte i lite högre fart än planerat. Andra varvet, som jag först hade tänkt skulle bli det sista, gick lite långsammare så jag tänkte att jag avrundar med ett rätt lugnt tredje och sista varv. När allt var klart visade det sig att farten på respektive varv låg på 4:43, 4:48 och 4:44, så det sista varvet blev alltså inte fullt så lugnt ändå.

Torsdagen innebar vilodag med 17 km promenad.

Onsdagen körde jag ett varv i elljusspåret med apskorna, kändes kanon och tempot var relativt lugnt, 5,07 min/km efter tisdagens lite snabbare pass.

Kom fort / komfort

Jag är egentligen en komfortlöpare, jag tycker om att springa ganska långa distanser utan att ta ut mig fullständigt. Idag när jag första gången provade mina Adidas Adizero Adios blev det dock inget komfortpass utan snarare nytt personbästa på den slingan på 4,8 km som jag sprang. Visst, jag tog inte ut mig så att jag spydde, men jag var ändå rätt slut.

Redan när jag gick till elljusspåret kändes det att de här skorna, med risk för att låta töntig, vill springas fort. De kommer dessvärre inte att komma upp i några svindlande hastigheter på mina fötter, men allting är ju relativt.

Imorgon är planen att köra bara ett kort löppass på dryga två km med apskorna, men kanske att jag går en längre bit för att ändå få röra lite på mig.

Snabbt

Tillbaks från en knapp veckas vistelse i stugan med bland annat kräftfiske, riktig terränglöpning och lite bad väntade världens snabbaste skor på mig. Som tur var beställda från England tillsammans med ett annat par skor till sambon, så jag tjänade nästan in de 1500 kr som att färdas nio km/h för fort på 90-väg kostar nu för tiden när farbror polisen ser på. Jag vågar inte tänka på vad det skulle kostat om jag kört i min normala hastighet på 90-väg.

Planen är att ta ut Adiosarna på en provtur om bara en liten stund och använda dem som ett mellanting mellan mina väldämpade båtar och apskorna (som min brorson spontant döpte fivefingerserna till).

Vadå ont?

Sådär, då var det andra löppasset i fivefingersarna avklarat. Även denna gång 2,4 km och utformat litegrann som ett vilopass för att återhämta kroppen efter gårdagens myckna promenerande och springande (ca 22 km totalt, med knappt fem km löpning).

Har på känn att det kan komma att göra rätt ont i vaderna imorgon, det skall bli spännande att se om det blir så. Det är en rätt skön känsla att springa "barfota", det blir ett helt annat löpsteg, vilket ju också är tanken.