Grusligt dålig väg

Dagens landsvägstur blev en 62-kilometersrunda över Frösön, Rödön, avskrädesplatsen Krokom och tillbaks via Ås. Denna sträckning brukar vara rätt trivsam att cykla över men nu har någon satt punkt för det. Allt såg bra ut tills man kom in i Krokom där de lagt oljegrus på vägen som leder upp mot Aspås. -Jaja, tänkte jag, när man sedan viker av mot Aspåsnäset så blir det ju bra igen, för där är det en mysig liten asfaltsväg som är en njutning att köra.

Så var det tidigare ja, innan någon mindre begåvad individ (eller flera, såklart) kommit på att även den fina asfaltsvägen skall täckas med oljegrus. Det ser okej ut på håll:

Men inte så okej när man tittar lite närmare. Lägg gärna märke till den glidande övergången mellan väg och icke-väg som gör det lite mer lömskt och inte bara skakigt och irriterande.

Kom hur som helst levande fram till Kattstrupeforsen och åt ett stycke Wasa Sandwich.

Rullsnitt 30,8 km/h och förbannad som om det hade blåst storm rakt emot mig under hela passet. Tack för det, Krokomspolitiker.

Historiskt långt uppehåll

Långt uppehåll i bloggandet, ja, men inte nödvändigtvis i träningen. Även om skador gjort sitt till för att hålla mängden tråkigt låg så förekommer det fortfarande viss träning.

Återkommer i ämnet.

Fredagsjogg

Det blev knappt fem kilometers lugn löpning (nja, jogg) idag efter att ha inlett med en knapp kilometers promenad. Lite ont i vristen efteråt men vi får se hur det utvecklas.

Icke nikotin

Igår uppkom frågan hur länge jag egentligen varit snus- och rökfri och jag trodde att det var ungefär två år sedan jag slutade. Det visade sig efter konsultation av min förra mobils anteckningsbok att det faktiskt är tre år sedan, vilket då alltså gav min kollega rätt.

Första dagen jag var helt snus- och rökfri var nämligen den 14:e december 2008 och sedan körde jag med nikotintabletter fram till den 15:e februari 2009 som alltså var den första helt nikotinfria dagen.

Tänk vad tiden går fort när man har roligt.

Kall cykeltur

Vristen trilskas fortfarande så det har bara blivit små mängder lufsande, typ gå och springa om vartannat under fem kilometer. Inte lika kul som att springa hela tiden förstås men det fungerar väl i nödfall.

Igår ville jag hur som helst ta ut mig lite mer och tog en cykeltur på tre mil. Det är väl i sig inget märkvärdigt, men när det är mer än tjugo minusgrader (jag har för mig att termometern visade ungefär -23 strax innan jag stack ut) blir det mer av en prövning.

Det var som synes kallt och krispigt och en del snö ute.

Mina gamla dubbdäck (Nokian Extreme 296) från förra århundradet fungerar faktiskt bra fortfarande även om gummit nog inte är så mjukt som det en gång varit.

Så här påpälsad var jag. Lungplus gör ju att man ser ut litegrann som ett ufo men det är det värt; skönare att andas in uppskattningsvis nollgradig luft istället för tjugo minus, särskilt under ansträngning.

Balaclava i ullfrotté och löparmössa under hjälmen. På överkroppen craftunderställ, lundhagsulltröja, tjock ullfrottéundertröja och till sist tunn vindjacka. På underkroppen cykelbyxor, ullfrottélångkallingar och Crafts storm tights. På händerna mina nya elektriska handskar från Clas Ohlson och på fötterna mina gamla vandringskängor utanpå ett par tjocka ullfrottésockor. Det enda jag frös om var tårna under de sista två milen, så den delen måste utvecklas. Kanske elsulor?

Angående de elektriska handskarna så märkte jag ingen skillnad med värmen på eller av, slog faktiskt på den först med mindre än en mil kvar bara för att testa. Tur att handskarna i grunden är så varma att det gick bra ändå.

De tre milen tog knappt en timme och 45 minuter vilket gav en medelhastighet på knappt 18 km/h. Ändå var jag helt slut när jag kom hem och tror att jag minskat ett kilo i vikt. Men det är klart, bränner man nästan tusen kalorier och inte har med sig någon energi eller vätska så blir det väl så. Nu väntar jag några dagar tills nästa cykeltur tror jag.

Skade vasåhär?

Fortfarande skadad, men jag ser en ljusning. Har fått tid hos idrottsinriktad sjukgymnast nu på tisdag och kör balansövningar för att stärka vristen till och från under dagarna. Vågade mig även på att öka distansen från de dryga kilometrarna jag lufsat ett par gånger under veckan till fem kilometer i morse innan frukost. Vi får se hur det går, det gör nog inte mer ont än innan och att stå på den onda foten och balansera går bra.

Nu börjar knäppgöken i mig fantisera om milpass i helgen, men så dum skall jag väl försöka undvika att vara. Men några kilometer kanske?

Fortsatt trist vrist

Senaste löppasset var 1,8 km på juldagen. Sedan kändes det obehagligt i vristen varför jag avbröt och gick resten av rundan och sedan kom smärtan som ett brev på posten. Nu börjar det kännas okej igen men det är väl ändå bäst att vila några dagar till.

I mellandagarna var jag för övrigt ut och cyklade min "vanliga" tremilarunda på mountainbiken. Den tog ungefär 1:40 istället för de 1:11 den gör när det är barmark. Hoppsan.

När 2011 summerats har jag ändå sprungit 114 mil och cyklat 211 mil, det sistnämnda fördelat med 134 mil på mountainbiken och 69 mil på racern. Vad de resterande sju milen cyklades på är så här långt ett frågetecken.

Vristbrist

Jag har visserligen sprungit en del den senaste månaden men eftersom det mest varit en plåga har jag inte brytt mig om att skriva något om det. För några veckor sedan råkade jag nämligen trampa lite snett på ett knaggligt stycke is. Det kändes inget särskilt just då men sedan började det göra ont.

Troligen har jag alltså stukat foten lite lätt, men jag har självklart försökt springa ändå vilket kanske inte varit så bra. Nu har jag iallafall vilat från löpningen sedan i söndags och räknar med att få vila ytterligare någon eller några dagar.

Summering av helgen

Sådärja, nog blev det sprunget en del i helgen iallafall. Segade mig ut på lördagen och körde tio kilometer asfaltslöpning, följt av fem kilometer på samma underlag på söndagen.

Nu är förvisso helgen slut men det blev iallafall tio kilometer terräng på måndagen med nydubbade terrängskor. Jajamän, provade att skruva i dubben på mina Inov-8 X-talon 212. Resultatet blev bland annat att den slemmiga träbron på Spikbodarnas 10-15-kmslinga som annars brukar vara en pina att passera nu avverkades med en axelryckning. Ståldubbar is da shit.

Noll energi

Eftersom jag har noll energi i kroppen och det känns som att det är något lurt så har jag tagit uppehåll från träningen sedan i måndags. Då sprang jag ett lugnt femkilometerspass, spurtade sista biten för att hinna över innan en grön gubbe blev röd och tog slut helt efter det. Dags för vila, alltså.

En kollega som tidigare var säker på att mitt löparknä var en stressfraktur och tyckte att jag förstör mig själv när jag springer när det är kallt fast kollegan själv röker trodde nu att jag har hjärtfel. Jag vet inte jag.

När jag inte tränar hinner jag med en massa annat. Som tex att fundera på varför flodhästar som jag tycker ser rätt snälla ut dödar så många. Kan det vara för att de är bittra för att deras kusiner valarna får simma runt i haven medan de själva måste släpa runt på sin tunga lekamen på land?

Jag hoppas att jag kan springa något i helgen.

Årets sista racerpass?

Nästan tio plusgrader i november? Då blir det inte vilodag utan cykling runt Brunfloviken!

Vilodag imorgon, alltså.

Planering

I lördags hade jag tänkt springa ett tiokilometerspass uppe i Spikbodarna innan kvällens firmafest. Det blev femton kilometer istället med resultatet att jag var rätt trött under festen.

Idag hade jag ingen direkt plan utan tänkte att jag springer så långt det känns bra. Det blev arton kilometer med resultatet att jag nu står på arbetet och känner mig helt mör.

Peeling

Efter att de senaste två veckorna bara sprungit med undantag för ett pass på cykel, så var det så dags för just cykling igen idag. Termometern visade på nästan tio plusgrader (i november!) så det var lika bra att passa på. Det roligaste med dagens 30 km var nog hur jag såg ut efteråt, eftersom jag färdades en del på riktigt lerig grusväg (lerväg, alltså).

Av bara farten blev det någon form av peeling sedan.

Dags att tvätta skorna nu tror jag.

Krispigt terrängpass

Här är några bilder från ett tiokilometerspass uppe i spikbodarna den 15:e oktober, strax innan stora bloggkoman. Det var rätt fint och liksom krispigt ute.

En av de första dagarna med frost, iallafall under dagtid.

Som synes står solen rätt lågt och ger ett fint ljus.

Inte så jättemycket dagsljus kvar här inte.

Teknikens under.

My Instant Heart Rate: 40. Measured with Android App http://bit.ly/gNRxNx

Ständig motvind

På lördagen var det så dags för en cykeltur igen, denna gång i rätt kyligt väder och rejäl blåst. Jag drog mig lite för att sticka ut eftersom jag vet hur irriterad jag blir i motvind men kom ut till slut och cyklade iallafall 60 km.

Söndagen var mestadels vilodag men det blev en femkilometers löprunda till slut i tre plusgrader och duggregn.

Kattstrupeforsen revisited

Efter att enbart ha transportlöpt till och från arbetet i torsdags och fredags var det dags för en cykeltur på lördagen. Väderprognoserna har sett lovande ut hela veckan och varken de eller vädret gjorde mig besviken. Efter en stärkande lunch bestående av carbonara gav jag mig iväg.

Det var soligt och även fast termometern visade 16-17 grader när jag stack hemifrån så kändes det emellanåt lite kyligt med korta ärmar och ben.

Rundan var exakt densamma som förra lördagen och slutade alltså på lite drygt 60 km. Farten blev snäppet högre dock; 31,3 istället för 29,6 km/h i snitt och 66,4 istället för 60,0 km/h som max. 

Det här var nog den sista cykelturen i drägligt väder för den här säsongen, enligt prognoserna verkar det som att från och med imorgon kommer hösten på allvar.

Imorgon blir det vila för min del dock, det blir nog att spendera mesta tiden inomhus och slappa. Kan vara skönt, jag känner mig faktiskt rätt slutkörd efter dagens pass.

Lerigt långpass

Efter lördagens cykelpass kändes det helt ok att låta söndagen vara vilodag. På måndagen kände jag för lite terränglöpning, så kosan styrdes mot Spikbodarna och femtonkilometersspåret där.

På ett ställe finns det en ofta väldigt hal träbro som jag bävar lite inför varje gång. Den passerar man även på tiokilometersslingan så man har ju stapplat över den bron några gånger nu men, ta i trä, än så länge inte halkat iallafall. Efter bron kommer en rätt lång och jobbig uppförsbacke, men den känns nog lite lättare på grund av glädjen man känner över att ha överlevt broeländet.

De nya skyltarna som satts upp och även visar hur långt man tagit sig verkar inte stämma så bra. Däremot är totalsträckan hyfsat nära vad GPS:en visar.

Var rätt mör efter det passet så tisdagen är lugn, vi får se vad det blir imorgon.

60 km och km/h

Om det är så att någon tror att jag snittade 60 km/h på dagens runda på 60 km så har ni missförstått rubriken å det grövsta. Däremot kom jag upp i exakt 60 km/h enligt GPS:en vid ett tillfälle, vilket faktiskt är det snabbaste jag kört på racern så här långt.

Dagens tur gick över Frösön - Rödön - Krokom - Kattstrupeforsen - Ås och till sist hem.

Vädret var helt ok, runt tio grader och visserligen ingen sol men heller inget regn.

En bit ovanför Krokom när man viker av mot Aspåsnäset så är asfalten nylagd och helt underbar och förtjänar därför att få vara med på bild.

Strax innan Ås är vägen slingrig och här är det roligt att köra bil fort. På cykel blir det inte riktigt lika actionfyllt men ändå helt ok.

Eftersom jag blev rätt nedkyld på förra helgens lite längre runda tog jag idag på mig mina långa löpartights utanpå cykelbyxorna och det var ingen dum idé. De tightsen är sköna att springa i när temperaturen är runt nollan men troligtvis på grund av fartvinden fungerade de utmärkt idag och blev alltså inte för varma. Sedan blåste det i och för sig rätt bra idag också. Därför och även på grund av att tanken med dagens runda var att den skulle vara lugn känns rullsnittet på 29,5 km/h rimligt. Det var inte bara byxorna som var långa förresten, på överkroppen var det långärmat och jag tog även på mig mina tunnaste löparhandskar under de korta cykelhandskarna - fungerade utmärkt. Nog skall man väl kunna cykla några veckor till hoppas jag.

Detta var för övrigt det första cykelpasset på en vecka. Den gångna veckan har jag bara sprungit ungefär 25 km, mestadels i form av transportlöpning till och från jobbet eftersom jag har arbetat enbart dagtid.

Långpass på cykel

På lördagen blev det sedan mitt längsta pass hittills på racern - nästan elva mil. Jag nöjer mig med att säga att jag längtade hem de sista milen och visa rundan.

Jag skulle egentligen ha cyklat en lite annan sträckning som hade blivit runt nio mil, men det blev något fel på vägen. Det hade inte varit dumt att ha med sig mer proviant än en banan och en Wasa sandwich.