Runt berget

Efter att kommit hem först halv tolv igår kväll och sedan stupat i säng var jag rätt trött i morse. Det kändes inte som att det skulle bli något särskilt långt pass idag men se det blev ganska långt. 15 km runt Frösöberget inklusive en sväng ut till Lugnvik. För övrigt första gången jag sprungit runt berget sedan löparknät i våras, men jag tror det gick bra.

Världspremiär

Vad passar väl bättre under en total vilodag än att ha världspremiär för film på denna blogg? Lattjade lite med mobilkameran och dess filmfunktion igår och skapade detta underverk av rörlig bild. Kanske inte fullt i klass för att vinna en Oscar än, men det kommer.

Jag har haft funderingar rätt länge på att filma mitt löpsteg och se om jag har lyckats till någon del att landa mer på mellanfoten. Nu visar ju inte detta klipp detta i detalj, men jag tycker nog att det ser ut som att jag är på rätt väg iallafall och att det åtminstone inte handlar om någon tung hällandning.

Tretal

Det var väl inte riktigt tänkt så, men idag blev det iallafall ytterligare ett terrängpass. Man kan väl säga att jag visste att jag nog inte borde, men var för sugen för att låta bli. Det var kallaste löprundan hittills den här vintern, så det var lite friskt i luften.



Fördelen med att springa när det är lite kyligt är förstås, förutom att det just är friskt i luften, att omgivningarna blir rätt vackra.

Hur var då passet? Det blev tio kilometer och tempot var nästan exakt som i lördags, men efter tre dagars löpning i rad börjar benen kännas rätt sega. Imorgon blir det utan tvekan en total vilodag. Står nu på arbetet och känner mig helt utmattad, det skall jag försöka undvika imorgon.

Kattelitsökning

I ett försök att få katterna mer delaktiga i min träning får Tyson här hjälpa till med att få min Garmin att hitta satelliterna innan dagens löptur. Idag blev det drygt tio kilometer på snö, liksom igår, men snäppet mer hårdpackad och lättsprungen. Att det var på gångbanor och inte i terräng bidrog också till att trots en bara två slag högre medelpuls, 157, gick det ungefär en minut och 20 sekunder snabbare per kilometer än igår. Passade även på att lyssna på skivan Tyranny of souls med Bruce Dickinson, svängigt värre.

Nu hamnade veckomängden på ungefär 25 kilometer löpning trots den svaga inledningen av veckan, det känns bra.

Kork-ek?

Det här är så dumt att jag måste nypa mig i armen:

Att som orienterare fälla träd för att underlätta för tävlande, har man fattat grejen med orientering då? Eller har jag missuppfattat något?

Urspårat

Hur var då dagens pass? Jotack, rejält tungt och riktigt skönt efteråt. Det hade kommit en del snö sedan sist, så någon skidåkare hade gjort egna spår. Nu var jag så hemsk att jag delvis sprang i spåren, fast det såg inte ut att göra någon större skillnad. Långa sträckor sprang jag dock i mer ospårad terräng med någon decimeter snö, vilket självklart var rätt tungt. De tio kilometrarna tog 1:06, vilket gav ett svindlande medeltempo på ungefär 6:40 min/km. Ändå hade jag en medelpuls på 155 slag per minut, så det var inget jätteslött pass.

Garminimalt genomtänkt

Upptäckte till min förvåning och fasa att websidan jag laddar upp träningsdata från GPS-klockan, Garmin Connect, bytt kartleverantör. Där kan vi snacka om att den ansvariga har haft otur när han tänkt. Tidigare var det Google som stod för kartbilderna, nu är det den värdelösa skitleverantören Bing. Hårda ord kanske, men se här. Först Bing:

Det här är satellitbilden som visar dagens runda. Det sjuka här är att den är maximalt inzoomad - försöker man zooma in mer utanför själva tätorten blir det bara vitt. Lägg märke till det lite ljusare området; det är vad som visas i nedanstående bild, levererad av Google:

En viss skillnad, eller hur? Det är verkligen tur att det finns alternativ till Garmin Connect, jag har precis börjat prova SportTracks. Tanken är att använda något i den stilen för att analysera rundor mer detaljerat och bara använda Garmin Connect med sina värdelösa kartbilder som lagring ifall den egna hårddisken kraschar.

Tillbaks på banan

Tja, banan och banan, men igår kväll sprang jag iallafall det första passet sedan förra fredagen. Det stannade nämligen inte vid bara lite hängighet i kroppen så det enda raka var totalvila i ytterligare två dagar och sedan en promenad på onsdagen för att känna hur det kändes. Det kändes bra så på torsdagen blev det som sagt lite löpning igen, men bara fem kilometer.

Intressant förresten det här med immunförsvar och så. Man skall ju få bättre immunförsvar av att träna, vilket man väl får säga att jag gör hyfsat regelbundet på en rimlig nivå. Jag kan ju inte låta bli att undra om den här kortvariga sjukperioden bestående av först några dagar med stegrande ryggont, sedan ont i kroppen ungefär som vid influensa, sedan tillbaks till "bara" ryggont och sedan bra igen. Ingen feber, förkylning eller magont utan bara orkeslöshet och denna varierande smärta. Jag ser två alternativ om jag inte hade tränat; antingen hade jag knappt känt av detta eller så hade det blivit riktig influensa med en veckas sängliggande och så. Jag hoppas ju på sätt och vis på det sistnämnda, men vem vet? Förresten utesluter ju inte det här en släng av den "riktiga" influensan senare heller om det var något annat jag påverkades av.

Förresten helt underbart att få springa igen; mörker, ungefär fem minusgrader, ganska hårt packad snö och Iron Maidens senaste i lurarna - man kan ha det värre. Jag håller för övrigt på att läsa en biografi om Bruce Dickinson och har därför passat på att lyssna lite på några av skivorna han var inblandad i under frånvaron från Iron Maiden. Inte så illa faktiskt, kan nog fungera att springa till också.

Ofrivila

Det var ett tag sedan sist, men idag blev det ofrivila igen. Ryggen har inte känts bra de senaste dagarna och idag kände jag mig generellt hängig i kroppen så det fick bli vilodag hela dagen. Det känns förhoppningsvis bra snart igen så att jag kan sticka ut och springa. Jag hoppas fortfarande på att hinna med något terrängpass till innan det är för tjockt med snö överallt i skogen.

Dubbelt så bra som broddar?

Ikväll var det så dags för första testrundan med maxigrip-dubbarna. Eftersom det inte är helt uteslutet att jag tar ett längre pass på söndag och det har snöat rejält här tänkte jag att det skulle passa utmärkt med ett relativt kort pass som test.

Nu var det inte extremt halt eftersom det är snö och inte is på marken, men där snön är packad kan det ju ändå vara hyfsat slirigt. Greppet kändes bra och löpkänslan var helt ok, ingen större känsla mot hur de avlagda terrängskorna kändes odubbade.

Till sist så har jag inget klart svar på frågan i rubriken. Fortsatta tester/löppass kommer förhoppningsvis att besvara det. Så här långt känns det bra iallafall, jag har inga problem att springa med den här kombinationen i vinter.

Sammanfattning

Inför förra lördagens 25-årsfirande av min arbetsplats hade det tagits fram korta presentationer av oss anställda. Texten om mig var väl en sammanfattning så god som någon med ett visst mått av sanning.



Tredje gången gillt

Av bara farten blev det veckans tredje löppass idag onsdag. Var väl egentligen tveksam till om jag skulle bege mig ut, det blev ju på så sätt den tredje träningsdagen i rad och dessutom var det kallt och det hade börjat snöa. Terrängpasset blev tio km och det var faktiskt rätt tungt.

Nu blir det iallafall vila i en dag eller två så kanske det blir ett långpass till helgen eller så.

Jag har ju tänkt att jag skall ta det lugnt med veckomängden, men det här ser jag lite som ett experiment för att se om jag kan hålla löparknät borta. Förra veckan började jag nämligen med att kavla ITB-senan efter att ha läst att flera andra har lyckats bli av med alla känningar från den på det sättet. Vi får väl se hur det går.

Svettvilling

Fy vilken felbedömning gällande temperaturen jag gjorde idag. Termometern visade -6C och jag kände mig lite småfrusen men tänkte ändå att jag skulle ta ett lugnt femkilometerspass på förmiddagen. Tog på mig långärmad underställströja, ullfrottétröja samt vindjacka och mina varmaste vintertights (Craft PXC Storm Tights, passar kanon när det är -25C...). Kort sammanfattning av passet: Svettigt och bedrövligt tungt. Jag tror att nästa gång det är ungefär denna temperatur får det räcka med kortärmad funktionströja, tunnare ulltröja, samma vindjacka och de tunnare vintertightsen.

Detta med temperatur och kläder är en hel vetenskap.

Eller så är jag bara dum.

Myggfritt och ohalt

Idag blev det så ett tiokilometers terrängpass innan arbetet. Det känns som att kroppen börjat gå i vinterdvala för det är tungt att pressa sig själv. Därför blev det bara ett lugnt pass som så ofta på sistone. Solen sken och det var minus sex grader, rätt friskt och skönt faktiskt.

Hellre sju km än sjuk.

För att inte utmana ödet efter hur konstigt kroppen fungerat förra veckan så nöjde jag mig med bara drygt sju km terräng idag. Tog det rätt lugnt största delen av passet och gasade bara på lite extra mot slutet.

Nu kan jag med gott samvete gå på fest ikväll och både äta och dricka en hel massa kalorier.

Low core temperature

I onsdags, alltså igår, kväll snörde jag på mig lättviktsskorna för att försöka mig på ett lite snabbare femkilometerspass igen. Jag tyckte det kändes bra först, men efter ungefär halva sträckan kändes det som att maten i magen fick liv. Inte så bra, alltså, så jag lugnade ned tempot men fortsatte springa. Ett tag var jag rätt illamående, men jag kom hem utan missöden, stretchade som vanligt och tog en dusch. En stund efter duschen började jag frysa och det utvecklades mycket snart till en rejäl frossa. För att få upp "my core temperature", som Kramer skulle sagt och även sade, hoppade jag i ett varmt bad och tog sedan på mig rejält med kläder tills det var sängdags.

Jag kände mig rätt klen och var övertygad om att jag skulle vakna i morse med feber men se det gjorde jag inte. Det kändes faktiskt helt okej så det bar iväg till arbetet som vanligt. Kändes faktiskt så pass bra att jag tog en femkilometersrunda till ikväll, men i lugnt tempo från start till mål.

Konstigt va? Nu blir det vilodag imorgon och sedan förhoppningsvis ett terrängpass på tio kilometer på lördag, för att hamna på hyfsat exakt 30 km för veckan.

Ingen nybörjare på hamburgare direkt

Ikväll blev det hemmagjorda burgare följt av drygt tio kilometers asfaltslöpning. Helt ok, men problemet är ju det här med att maten skall hinna sjunka undan innan rundan. Att springa nästan direkt efter frukost har jag inga problem med, det är värre med sådan här mat.

I övrigt var det ungefär tre plusgrader ute och på några ställen kändes det faktiskt lite halt. Snart kanske jag får tillfälle att testa dubbarna, det skall bli spännande.

Att lägga band på sig

Skrev ju för någon dag sedan att jag skall försöka hålla veckomängden på runt 20 och 30 km ett tag. Idag hamnade veckomängden på 36 km. Hade jag bara sprungit 10-kilometersslingan i Spikbodarna hade jag nästan stannat inom gränserna, nu kände jag för att testa 15-kilometersvarianten istället.

Nåja, ingen katastrof. Jag tog det hyfsat lugnt och klockan stannade på 1:30:24 för de 15,11 km som uppmättes. Mörkret som kom smygande under framförallt de sista fem kilometrarna bidrog också till att jag tog det lite extra lugnt, det var givetvis väldigt halt på rötter och stenar också efter att värmen kommit tillbaks litegrann, runt fem grader var det när jag sprang.

Maxigrip

När jag kom hem från rundan i tisdags väntade denna förpackning på mig i brevlådan. Jag tänkte ju att jag skall testa att dubba mina pensionerade terrängskor för vinterbruk. I onsdags kväll fick jag så tid till att montera dubben med hjälp av skruvdragare.

Jag vet inte om de sitter tillräckligt stabilt, det får tester så snart det blivit lite mer vinterlikt visa, jag återkommer självklart gällande det. Idag är det drygt fem plusgrader, jag fick ta fram sommartightsen ur lådan igen för min lugna milrunda i förmiddags. Eftersom jag sprang på asfalt och inte i terräng passade jag på att lyssna igenom Weezers nya samling "Death to false metal". Jag är rädd att jag är lite besviken, jag förstår att de låtarna inte platsade på t ex "Pinkerton".

Tredje gången gillt

I tisdags försökte jag mig på att springa tiokilometersslingan i Spikbodarna för tredje gången, och nu blev det nästan rätt! Hamnade på 10,42 km efter att ha följt skyltarna lite för slaviskt vid starten. Är skyltningen för bra blir det ju ingen sport alls får jag väl hålla med om.

Himlen var klar och temperaturen ett par plusgrader, det var i stort sett perfekta omständigheter för att tackla den ganska kuperade banan.

Man får vila i grafen

Idag blev det iallafall som planerat en vilodag. Varför inte då passa på att gå igenom hur det ser ut med distansökningen under året?

Efter en ganska snabb ökning mellan diagrammets första vecka, årets tredje, och vecka 13 blev det platt fall i och med löparknät jag drabbades av. Sedan följde sju veckor, som just då kändes som sju svåra år, helt utan löpning. Även om ökningen sedan har varit ganska snabb igen så är lutningen åtminstone lite mindre brant. Jag har dessutom lärt mig att stretcha bättre och varierar underlag och skor betydligt mer. Det kan nog ändå vara bra att ta det lite lugnare i några veckor och försöka hålla mig mellan 20 och 30 kilometer per vecka.

Självkännedom

Möjligen en promenad blev 10,4 kilometer asfaltslöpning, visserligen i ganska lugnt tempo. Vips så blev det totalt 37 kilometer löpning den här veckan alltså. Nu är planen att ta fram en sammanställning på tillryggalagd sträcka varje vecka det här året och se hur det ser ut.

Ett andra försök

Idag var jag återigen upp till Spikbodarna för ett terrängpass. Mycket sådant på slutet, men jag tänker att jag måste passa på innan snön gör det ospringbart i skogen och man blir förpassad till gångbanorna igen. Den 14:e oktober gjorde jag ju ett försök att springa en tiokilometersrunda som visade sig vara väsentligt kortare. Idag var det dags för det andra försöket och det gick betydligt bättre, nu var jag mer uppmärksam på skyltningen där jag blev lite osäker förra gången.

Visserligen blev det bara nio kilometer, men jag börjar ju springa en annan slinga och kommer in på tiokilometersslingan först efter en stund, jag antar att det blir som att jag genar lite där. Nio kilometer räckte bra idag iallafall, det blir en totalsträcka den här veckan på drygt 26 kilometer löpning. Med tanke på att jag vill försöka undvika att bli skadad igen så är det nog bra att låta den här veckan bli lite kortare efter förrförra och förra veckans 41 respektive 31 kilometer. Att den här veckan stannar vid 26 kilometer är ju förstås lite tidigt att säga redan på lördagen, men det bör inte bli löpning imorgon, möjligen någon promenad.

Snö? Kanon!

Läser i den ena lokaltidningen att kommunen förlänger skidsäsongen med flera veckor genom att använda konstsnö. Nu väntar jag bara på att terränglöpningssäsongen skall förlängas över hela vintern genom att gräva ned värmeslingor i skogen.

Kallare

Kvällens pass var ännu lite kallare än det innan. Fem minusgrader, drygt sju kilometer, tunt snötäcke på vissa ställen i skogen. Sedan hem till iordninggjord middag; kunde varit sämre.

Det var inte särskilt halt, men eftersom det borde bli det vilken dag som helst nu så beställde jag igår en uppsättning dubbar från Maxigrip. Återkommer med rapport om de är något att ha när jag dubbat mina Mizuno Wave Ascend. Med andra ord blir det vinterskor av de förtidspensionerade terrängskorna.

Snöfall

Efter två vilodagar, en mer än planerat, var det så dags för ett löppass igen ikväll. Det var ungefär två grader varmt och blåste snålt i kombination med blötsnö; en vinnande kombination. Jag tog det lugnt och hade en riktigt skön knapp timme, förutom att det var lite jobbigt med snön i ögonen vid tillfällen.

Te som i Tyson

På föreläsningen med Claes Hellgren köpte sambon en förpackning med japanskt grönt te.

I förmiddags var det så dags för premiärdrickandet. Det både luktade och smakade ungefär som hö, men det skall ju vara nyttigt så lite får man kanske stå ut med. Om detta var vi båda överens, men en som verkade tycka att det var riktigt gott var vår ena katt Tyson, han fick lite te och lät sig väl smaka.

Stegen är paradise

Vad nu? Ingen ordvits i rubriken utan en pastisch på titeln på Håkan Hellströms senaste album, "2 steg från Paradise"? Jovisst, och anledningen är självklart att under dagens asfaltspass på lite drygt tio km hann jag lyssna igenom skivan.

Passet var tänkt att bli lugnt, jag håller ju på och vänjer mig mentalt vid att köra aerobiskt i vinter. Nu blev det inte fullt så lugnt som jag tänkt mig, hade inte heller pulslarmet påslaget på klockan, men jag får ju skylla mig själv som gör någon slags halvspurt sista kilometrarna bara för att det kändes roligt.

Pulsen höll sig på rimliga nivåer utan att få fnatt som under de senaste två passen. Eftersom jag både bytte batteri och spände åt remmen på pulsbandet innan jag stack ut vet jag inte vad som var huvudorsaken, men huvudsaken är ju att det fungerade.

Skivan då? Jo, det är nog faktiskt så att hyllningsorden stämmer; skivan är efter tre genomlyssningar riktigt bra. Hur den sedan håller sig får tiden utvisa, som vanligt.

I bet my calves will be sore

För att göra den till och med i mina ögon dåliga ordvitsen lite mindre uppenbar och därigenom förhoppningsvis mindre dålig är titeln på dagens inlägg på engelska.

Det blev enligt planen ett lugnt och halvlångt terrängpass idag; cirka tio kilometer i skogarna runt Spikbodarna. Jag improviserade lite och vek in på ett av mig tidigare oprövat tiokilometersspår. Där var märkningen lite otydlig på ett ställe, eller om jag bara var ouppmärksam, så efter drygt sex kilometer kände jag plötsligt igen terrängen från början av passet. Obra, tänkte jag, och konsulterade gps:ens "back to start"-funktion vilket visade att jag hade rätt, jag var inne på ett andra varv, hur nu det gick till. För att ändå få lite sträcka i benen tog jag ett varv på 2,5-kilometersspåret när jag var nästan tillbaka vid utgångspunkten.

Lite mindre lerigt spår än femkilometern jag brukar springa där uppe, vilket var rätt skönt idag när det bara var 2,5 plusgrader och rätt blåsigt.

Apropå ordvitsen kring vaderna så var jag ju rätt mör i dessa efter apskopasset i tisdags och eftersom terrängskorna, Inov-8 X-Talon 212, har rätt liten skillnad i höjd mellan framfot och häl sliter även dessa mer på vaderna än "vanliga" uppbyggda löparskor.

Även idag löpte pulsen, eller snarare pulsmätaren, amok. 229 slag när jag just klivit ur bilen. Jovisst, serru, jag kände efter manuellt och det var inte över 100 iallafall. Nu blir det definitivt batteribyte innan nästa pass för att se om det hjälper. Det lustiga är att efter den inledande jättehöga pulsnivån så verkar det stämma bättre.

Vilodag med Claes Hellgren

Idag kombinerades vilodagen med att gå på föreläsning med Claes Hellgren, han som var en väldigt duktig handbollsmålvakt för ett antal år sedan. Claes talade bland annat om motivationsfaktorer, temporära monopol och att "våga vara annorlunda".

Jag kan inte säga att jag varit på särskilt många liknande föreläsningar, men jag anar att de har ganska lika upplägg på många sätt. Det behöver inte vara dåligt, jag tycker att denna föreläsning var rolig och intressant och kan tjäna som inspiration för många, inklusive för mig själv. Nu har ju jag sedan ett par år jobbat på en livsstilsförändring som jag på sätt och vis glidit in i och som delvis är påtvingad, och då fungerar en kväll som denna som en bekräftelse på att det är helt okej tänkt. För andra som står och väger och kanske funderar på att komma igång med tex en mer hälsosam livsstil kan det säkert vara en liten spark i baken.

Imorgon är det kvällsarbete som gäller och då är planen att viga förmiddagen åt ett hyfsat långt, lugnt och skönt terrängpass. Bara vaderna blir lite mindre ömma tills imorgon skall nog det gå bra.

Schimpass

Dålig ordvits för att beskriva dagens pass i apskor - check!

Eftersom det blev lite senare hemkomst från arbetet än planerat och middagen tog en stund att laga till och smälta kom jag ut ganska sent ikväll. Ett långt terrängpass kändes helt uteslutet och det kändes som en bra idé att variera belastningen på kroppen litegrann, därför åkte apskorna på och fick sitta på under drygt fem kilometers lugn löpning. Passet kändes bra även om jag kände av vaderna en del, det enda anmärkningsvärda var en maxpuls på 205. Hallå liksom, i min ålder är man död om hjärtat måste slå så många slag på en minut.

Jag misstänker fel på pulsmätningen, kanske på grund av dåligt batteri i pulsbältet - det är trots allt inte utbytt trots snart ett års användning. Även vid ett tidigare pass fluktuerade pulsen ganska mycket under några minuter trots jämn intensitet. Garantiärende eller batteribyte? Det får experiment utvisa.

Lugn helg

Efter fredagens långpass var benen sega hela helgen, så det gjordes inte många knop då. Var ut och gick en rask halvmilapromenad på lördagen, men det var också allt.

Idag sprang jag iallafall fem kilometer efter en uppvärmningspromenad på samma sträcka, så nu är jag på gång igen.

Skokollektion

En kollega som har börjat springa men som kanske i motsats till mig insett att det inte behöver vara en prylsport frågade mig igår hur många löparskor jag har och även använder. Fem, blev svaret. Jag vet att jämfört med många andra löpare är det ett blygsamt antal, men om någon påstått för två år sedan att fem hade varit mitt svar på nämnda fråga finns risken att jag hade idiotförklarat personen på plats.

Jag kanske bara skall se det som att jag bejakar någon form av kvinnlig sida, kvinnor gillar skor har jag hört. Sådana här skor är ju dessutom mer fotriktiga än pumps såvitt jag kan förstå.

I ärlighetens namn kommer nog inte sko två från vänster, Mizuno Wave Ascend 3, användas särskilt mycket till löpning efter att dess kollega till höger härifrån sett tagits i bruk, så då är det bara fyra skor som används regelbundet.

19 km

Eftersom jag är utan bil i helgen på grund av att sambon besöker en väninna på annan ort tänkte jag att jag skulle inviga min nya lättviktsryggsäck genom att springa hem från jobbet idag. Ryggsäcken införskaffades på Lundhags utförsäljning förra fredagen och kombinationen tidigare funderingar på sådan typ av ryggsäck och halva priset gjorde att jag slog till på en Tempo 20 enligt nedan.

Sträckan till och även från mitt arbete är bara ynka 3,6 km, så efter att ha sprungit hem med arbetskläderna (friday is tie-day, ni vet) kände jag att några kilometer till i benen kunde nog sitta fint.

Sagt och gjort, kläderna fick ge plats för de nya terrängskorna och jag begav mig upp till Körfältets elljusspår. Väl där fick terrängskorna byta plats med de tjocka asfaltsskorna och jag begav mig ut i leran. Eftersom jag insåg rätt tidigt att det här skulle bli ett långpass tog jag det lugnt med hastigheten och på grund av att lillkameran halkat ned i ryggsäcken så blev det även något fotostopp.

Efter de elva kilometerna och drygt en timme (sista backen var oerhört seg men jag gick iallafall inte) var jag tillbaks vid utgångspunkten. Där förstod jag vid skobytet plötsligt varför Inov-8 valt att färgsätta skorna som de gjort.

Efter denna strapats på totalt 19 kilometer är benen rejält sega och det känns inte som att det kan bli något annat än en vilodag imorgon. På söndag däremot vet man aldrig vad som kan hända.

Byt hjul på en bil, spring en mil

Det finns en tävling som heter "spring en mil, vinn en bil", det var inte den jag var med i ikväll.

Ställde in klockan på en puls mellan 135 och 145 för att försöka ligga hyfsat nära målpulsen för aerobisk träning som ju skall vara ungefär 142 för mig. Snittet hamnade just på 142 för hela milen så det lyckades väl rätt bra. Det är riktigt svårt att lägga band på sig själv och inte öka farten och därigenom pulsen, men det borde väl vara en vanesak. Nu blev medeltempot nästan exakt sex minuter per kilometer och det kändes verkligen som att jag kunde fortsatt i några mil till. Vis av tidigare skador skall jag nog dock lugna mig ett tag med det.

En praktisk sak så här under den mörka årstiden är för övrigt att klockan, min Garmin 310XT, i samband med larmet då jag har den inställd på att vibrera även tänder belysningen så att det är enkelt att se hur pulsen i det här fallet ligger till. Bra tänkt och optimalt när man vill lyssna på musik under löprundan.

Invigda!

Jovars, ryggen kändes kanske inte bra imorse men ändå såpass att jag vågade mig på ett litet terrängpass.

Det blev först ett väldigt lugnt varv på femkilometersslingan i Spikbodarna och sedan ett om möjligt ännu lugnare varv på 2,5-kilometersslingan. Den sista kilometern provade jag på att hålla pulsen mellan 135 och 145 genom att lägga in larm på dessa pulsvärden på pulsklockan. Väldigt lätt att slå i den övre gränsen, kan man säga. Jag har inte bestämt mig för när eller om jag skall börja träna upp min aeroba kapacitet, men det känns ju sådär att behöva springa i 6:30-tempo. Nu är ju förstås tanken att den farten skall kunna ökas med bibehållen låg puls, men kan det verkligen fungera så?

Aerobisk träning...

... har man ju hört talas om. Men vad det egentligen innebär har jag aldrig fattat förrän nu. Snubblade ganska nyligen över en sida som behandlar just aerobisk träning.

Det handlar kortfattat om att man skall träna riktigt lågintensivt för att lära kroppen använda kroppsfettet som bränsle, vilket ger mycket bra uthållighet eftersom det finns ju alltid lite överflödigt sådant att tillgå. Problemet är att enligt formeln på sidan så skall jag inte överskrida 142 i puls under sådan träning, och såvitt jag kan förstå hålla mig till bara sådan träning under flera månader i sträck. Förvisso kanske det är bra att köra det under vintern, då man ändå inte kan springa särskilt fort med tanke på halkrisken.

Tillryggalagd sträcka

Idag damp de nya skorna ned som ett brev på posten.

Planen var självklart att ta en tur i terrängen redan idag. För denna plan satte dock min värdelösa rygg stopp - den började göra ont redan igår kväll. Det jag undrar nu är om all coreträning varit förgäves, eller om jag hade varit sängliggande utan den. För ikväll kunde jag faktiskt ta en lugn runda i elljusspåret, hellre det än ryggskott ju. Premiärturen för de nya skorna får dock vänta på att ryggen känns bättre. Törs man hoppas på imorgon förmiddag?

Men skorna då? Jovars, de känns rejält lätta. Storleksmässigt och på längden kunde jag kanske ha klarat mig med en halv storlek mindre, men då kanske de blivit för trånga på bredden. Återkommer med rapport framförallt gällande våtvikt och huruvida de är snabbtorkande eller inte. Om detta har jag ju inte hittat någon bra information på nätet. Att de känns grymma rent löpkänslemässigt har jag ingen anledning att betvivla.

Lunchpass

Kom ut ganska sent på dagens pass, det var nästan tid för lunch när jag lämnade hemmet. Dessförinnan hade jag kört lite med TENS-apparaten på baksidan av ena låret då jag varit öm där ett tag.

Mentalt var det här passet ingen höjdare. Det tog alldeles för lång tid innan jag kom in i andra andningen och jag tänkte hela tiden saker i stil med "den där backen i slutet kommer bli jobbig, undrar om jag orkar springa hela vägen upp för den". Nu gav jag inte upp utan det blev 11 km, men det var mest skönt att ha det avklarat.

Nåja, det blir säkert bättre nästa gång.

Litet lugnt lerpass

Knät kändes bra i morse så efter frukost tog jag bilen och svischade iväg till Spikbodarna för ett litet terrängpass. Det blev fem kilometer i lugnt tempo för även om gårkvällens pass var lugnt och jag inte kände av benen något särskilt i form av trötthet så är det försiktighetsprincipen som får gälla ytterligare ett tag.

Det var faktiskt is på en del vattenpölar och det kändes som att ett tunt islager ovanpå leran på vissa ställen bromsade upp steget kanske en mikrosekund innan man klafsade igenom. Med säkerhet inbillning, men det kändes iallafall lite krispigt så där.

Komfortpass

Sådär, efter två vilodagar blev det äntligen ett pass igen. Eftersom jag är lite orolig för vänsterknät tog jag det dock lite lugnt. Gick först 2,5 kilometer som lite uppvärmning och sprang sedan 7,8 i lugnt och skönt tempo, snitt 5:12 min/km och puls 156. Det gick lite snabbare mot slutet, så det var bra.

Friskt och skönt ute, premiär för mössa och andra gången för säsongen med vantar. Höst är faktiskt inte så dumt. Blev skön känsla av att springa i mörkret, koncentrera sig på steget och ha öronen fulla av Offsprings senaste (2008) skiva. Har lite planer på att väva in musiktips här framöver, vi får se hur det går med det. Nämnda skiva inleds iallafall med några riktigt bra låtar men sedan vetetusan. Rekordpasset i söndags utfördes förresten i samarbete med The Black Pacifics nya skiva; hård och bra punk.

Kände inte av knät på hela rundan, men när jag skulle "skaka loss" benen lite precis innan jag gick in så började det kännas konstigt, men inte ont. Bäst att vara försiktig, får se om det blir något imorgon förmiddag eller om det får bli vilodag.

Slöhet

Ikväll känner jag mig förslöad. Skulle egentligen vilja sticka ut och röra på mig lite, men det blev så sent efter arbete och handling av mat samt tillagning av middag. Har även känt av knät (det vänstra den här gången) litegrann efter förra fartpasset, så det är väl egentligen rätt att ta en extra vilodag. Lik förbannat känns det som att jag bara är slö.

Nåja, har slutligen beställt ett par Inov-8 X-Talon 212 för att försöka krama ur det sista ur terränglöpningen innan det är en meter snö i skogen. Jag hoppas de kommer snart och att jag lyckats pricka rätt storlek. Hur svårt kan det vara för skofabrikanterna att komma överens om en storleksstandard som är användbar? Tydligen jättesvårt. Chansade på en storlek större än normalt, det fungerade ypperligt för Adiosen och verkar ha fungerat för andra enligt rapporter på nätet.

Inov-8 misstycker säkert inte till att jag lånar en bild från deras sida som illustration till detta inlägg.

Pers

Igår lördag blev det bara ett lugnt pass på femkilometersrundan i Spikbodarna för att visa sambon hur det ser ut där. Idag söndag kände jag att jag ville kompensera med antingen distans eller fart, det blev fart på asfalt.

Nu är ju allting relativt, men för mig så är ett snittempo för fem km på 4:25 snabbt. Jag gick ut på knappt 4, men det kändes lite väl snabbt, så jag lugnade ned mig rätt omgående till i närheten av snittempot.

Nu, några timmar efter passet, känns benen rätt stumma, ungefär som om jag skulle sprungit ett långdistanspass, så det är bra. Skorna som användes var Adiosen, och jag tror jag fick till ett rätt bra mellanfotssteg, möjligen med undantag för sista biten då jag försökte mig på en spurt efter den rätt jobbiga uppförsbacken som rundan slutar med.

Terrängpass utan större inspiration

Idag efter frukost var jag faktiskt inte så jättesugen på det planerade förmiddagsterrängpasset, mycket på grund av att mina vader fortfarande var rätt stumma efter passet innan. Jag tänkte att jag kan ju alltid ta med mig kameran och ta det lite lugnt, och så stack jag ut iallafall. Det var som vanligt rejält blött, vilket jag förvisso inte är förvånad över med tanke på allt regnande. Tog för övrigt nytt rekord i plurrning i modern tid; upp (ned?) till knät.

Skall det förresten vara så svårt att tillverka terrängskor som inte suger åt sig vatten och lera som en svamp? Våtvikten på mina skor måste vara det dubbla mot torrvikten, och det är inte okej. Det är inte heller okej att det tar över ett dygn för skorna att torka. Jag känner att jag verkligen vill ha nya terrängskor, men frågan är om det finns några som fungerar så bra som jag vill? Har ju sneglat på Inov-8 X-Talon 212 ett tag, men hittar ingen information på nätet om hur bra de är när det gäller just dessa saker.

Apsfalt

Hade ingen riktig plan för dagens pass och kände mig helt slut efter jobbet idag, så ett tag var jag nära att strunta i att bege mig ut. Som tur var så tog jag mig i kragen, drog på mig apskorna och stack ut.

Jag började med att gå en kilometer och sprang sedan de sista 4,5 kilometrarna på lugnviksrundan. Längsta apskopasset hittills, både när man räknar total löpsträcka (från 3,5 till 4,5) och sträcka på asfalt (från en till 4,5). Känner av det rätt bra i vaderna och hoppas bara att det ger med sig till på onsdag då jag jobbar kväll och siktar på att spendera en del av förmiddagen i terrängspåret.

Lördagspass

Idag hade jag tänkt mig ett lugnt löppass, eller kanske bara en promenad, men det blev en slags kompromiss. Det blev fem kilometer promenad och sedan fem kilometer löpning i 4:42-tempo, alltså ganska snabbt för att vara jag. Första asfaltspasset på ganska länge, faktiskt.

Som bonus fick jag även förklara vägen för några möjliga bärplockare som ville hitta en mataffär.

Pannlampspass

Hela dagen idag gick jag och laddade mentalt och funderade på hur jag skulle göra med det planerade pannlampspasset ikväll. Efter att middagen fått sjunka litegrann var klockan nästan 20 och då tyckte jag inte att jag kunde vänta längre så då bar det iväg. Knatade upp de ca 2,5 km till utgångspunkten för terrängspåret och påbörjade sedan de ungefär elva kilometrarna löpning.

De första ca 2,5 km av terrängspåret har elljus så det var inga konstigheter. Sedan började det roliga. Fem kilometer i bitvis ganska knagglig terräng med bara pannlampan som ljus, det var lite spooky faktiskt, särskilt de två gånger då jag hörde först en fågel flyga upp bredvid mig och sedan hörde något slags djur vid sidan av stigen. Halkade omkull litegrann vid två tillfällen också men utan att skada mig något.

Tja, det var ju roligt att testa något nytt, men jag vet inte riktigt om jag kommer fortsätta att springa i sådant här totalt mörker, det måste jag fundera på. Det här var det längsta passet på två veckor, så jag tog det rätt lugnt och snittade en puls på 157 slag.

Höst

Eftersom jag haft rethosta sedan vistelsen i Grekland så har det bara blivit någon promenad på slutet. Igår kväll däremot så vågade jag mig på att springa en bit. Drog på mig apskorna och gav mig ut på en runda på totalt 10,5 km varav 3,5 km löpning. Planen är ju att öka distansen i apskor väldigt försiktigt, kanske med en kilometer i taget. Så blev det iallafall den här gången; tidigare har ju löppassen varit ca 2,5 km långa.

Hur känns då halsen? Jotack, helt ok, även om rethostan finns kvar litegrann i bakgrunden. Idag får bli en total vilodag så hoppas jag kunna köra ett lite längre terrängpass imorgon. Nu börjar ju mörkret bli en faktor att ta hänsyn till, igår var reflexvästen på för första gången sedan i vintras. Imorgon kanske det blir ett panlampspass uppe i spikbodarna, det känns lite lockande.

(V)arma land

Sådär, tillbaks från EU-landet Grekland. Pga viss förkylning blev det mer sol, bad och vin än löpning. Det blev en liten runda iallafall, totalt en mil men bara ungefär 2,5 kilometer löpning.

Jag hade föredragit ett terrängspår eftersom på denna grekiska ö, Zakynthos, körde genomsnittsgreken ungefär som våra svenska rattfyllon. Debatterar med mig själv huruvida det är trafikdöd eller slapphet som ligger bakom att det inte syntes till några andra motionärer än undertecknad under ovanstående runda. 

Fortfarande lerigt

Det blev ett terrängpass även idag. Gick först till elljusspåret som går förbi Körfältet och sprang sedan till Spikbodarna och körde femkilometersslingan där.

Jag passade på att prova terrängskorna jag köpte i våras för att se hur de skulle fungera. Spontant har de visserligen helt okej grepp, men har för hög sula och verkar inte vara särskilt snabbtorkande. Jakten på en bättre terrängsko fortsätter alltså.

Fuskpass

Efter en timmes övertid på jobbet tog det emot lite att sticka ut på en runda ikväll. Fuskade lite genom att ta bilen istället för att gå de knappa fyra kilometerna till elljusspåret. Väl där blev det ett uppvärmingsvarv med apskorna i 5:17-tempo, sedan snabbt ombyte till Adiosen och ett varv till i 4:35-tempo.

Väl hemma efter lite coreträning och snabb dusch var det inga problem att trycka i sig en hemmagjord hamburgare från igår.

Terrängpass

Idag blev det ett riktigt lerigt terrängpass. Utgick från elljusspåret vid Körfältet och anslöt därifrån till Spikbodarnas femkilometersslinga. Vissa delar av den slingan var rejält leriga, så skorna blev genomblöta ganska snart och vägde väl sisådär dubbelt så mycket som normalt.

Det var kul att springa lite mer knixigt än vanligt, det måste jag göra mer i fortsättningen, åtminstone vissa pass. Kilometertiden blev ju inget att skryta om, i snitt 5:44, vilket delvis förklaras av ganska kuperad terräng och ovan nämnda lera som sög fast fötterna på en del ställen. Distansen slutade på elva kilometer iallafall och det kändes faktiskt nästan så bra som nedanstående bild vill låta påskina. Eller om jag bara ser galen ut, jag vet inte.

Lugnt pass

Vad rätt jag hade om träningsvärken i vaderna! Igår var det en ganska rejäl och skön smärta mest hela dagen och även i morse faktiskt. Trodde först att det aldrig skulle gå att genomföra ett pass, men efter lite uppmjukning gick det bra att springa drygt sju kilometer i lugnt tempo. Jag får tacka häluppbyggnaden i mina vanliga löparskor för det, man märker verkligen i sådana här lägen att det minskar belastningen på vaderna och hälsenan jämfört med att springa minimalistiskt.

Åtta plus och regn - yes!

Ikväll var det rätt bra väder för löpning, mellan åtta-nio grader och regn. Ingen större risk för överhettning, alltså.

Eftersom planen hade ändrats litegrann sedan söndags och jag tänkte springa i apskorna och inte Adiosen var jag först lite tveksam. Saken är ju den att apskorna har en sula på ungefär fyra mm, vilket gör att man blir blöt om fötterna vid även löjligt små vattenpölar. Eftersom det hade regnat stora delar av eftermiddagen och kvällen så var inte vattenpölarna löjligt små.

Hur som helst, jag gick till elljusspåret och körde ett varv och gick tillbaks varvat med ytterligare kanske någon kilometers löpning på asfalt. Mätte inte den sträckan, men jag känner lukten av träningsvärk i vaderna.

Passade även på att prova senaste jackan och första intrycket känns bra. Den släppte inte genom regnet så mycket att det blev kallt och andades precis lagom samtidigt som den stod emot blåsten väl.

Magiskt eller magskit?

Tänk vad bokstaven i:s placering kan göra skillnad på ett pass. Jag hade, efter hela två vilodagar med bara promenader, tänkt mig ett magiskt och snabbt pass i elljusspåret med mina Adios på fötterna. Dessvärre blev det inte så, på andra varvet var jag till och med tvungen att gå vid ett par tillfällen. Jag lät det stanna vid två varv och sprang istället lite lugnt på delar av transportsträckan hem.

På tisdag däremot, då jävlar!

Fisherman's jacket

Så här ser jackan jag nämnde i förra inlägget ut när den är komprimerad. Tingesten till vänster, alltså. Det till höger är sådant man kan ta till om det har blåst kallt och regnat och man inte har haft jackan med sig.

Jackans förvaringspåse är fastsydd i jackan, så man behöver inte tänka på att något separat skall med - bra.

Jag ber att få återkomma med hur den fungerar vid löpning, den här har jag tänkt använda när det finns risk att Golden Boy (min vita Craft Elite Run Jacket, alltså) blir skadad, eller om man vill ha med sig något bara ifall det skulle bli kallare än man tänkt sig.

Mil

Jag funderade ju igår på om jag skulle våga mig på att ta ett lugnt distanspass idag, någonstans i närheten av en mil. Så långt har jag inte sprungit sedan löparknät jag åkte på i våras.

När jag vaknat och ätit frukost kändes det bra i kroppen, så jag laddade mentalt och stack iväg ut. Det är den korta beskrivningen, den mer sanna är att jag först inte kunde bestämma mig för vad jag skulle ha på mig. När jag gick upp ungefär kl 08 så visade termometern på 9 grader och sedan kröp den sakta upp till lite drygt 13 grader när det var dags att sticka ut. När jag väl bestämt mig (jo, det fick bli kortärmat) tog jag med mig lite sopor och tog även en sväng förbi postlådan. Där såg jag att premien för min prenumeration på Runner's World hade kommit, varpå jag var tvungen att springa tillbaks upp till bostaden och prova jackan det gäller. Det är en Newline-jacka, Windpack Jacket heter den, väger bara 94 gram och kan komprimeras ihop till en apelsins storlek. Mitt första Newline-plagg faktiskt, om jag orkar återkommer jag med någon form av omdöme.

Iallafall, när allt ovanstående var klart begav jag mig äntligen iväg. Gick först de knappa fyra kilometrarna till elljusspåret och efter lite töjning där så bar det iväg. Det här var ju tänkt som ett lugnt distanspass, så jag försökte hålla farten på ungefär 5:30 per km för jag läste någonstans att det var en bra fart för lugna distanspass. Gick ju så där, kan man säga; tiden på hela milen stannade på 51:28, vilket ger ett medeltempo på 5:08. Det här är ju tydligen ett klassiskt fel som väldigt många gör, man låter inte de lugna distanspassen vara tillräckligt lugna. Nu är det väl ingen katastrof, det handlar ju bara om en mil i lugnt tempo och jag har inte tagit ut mig fullständigt tidigare i veckan heller.

För att springa en mil på elljusspåret jag använder mig av så räcker det inte med ett, två eller tre varv. Inte heller fyra, för något snille har dragit slingan på 2,4 km. Detta innebär alltså att när man som i mitt fall idag har sprungit fyra varv så kan man inte stanna där utan måste springa 400 meter till för att komma upp i en mil. Om inte annat stärker det väl psyket, kan det vara så de har tänkt?

Efter löpningen åkte musiken på igen och jag lyssnade klart på nästan hela nya Iron Maiden-skivan på de dryga fyra kilometrarna hem. Det här var den andra fullständiga (i stort sett, då) genomlyssningen av nämnda skiva och den var bättre nu än efter första då jag bara hade gäspat som svar på frågan vad jag tycker om den.

Vilodag

I morse kändes det fortfarande som att det är något lurt i kroppen så jag bestämde mig för att endast ta en promenad på fem kilometer. Nu mot kvällen känns det däremot bättre, så nu siktar jag på löpning imorgon, kanske ett lugnt distanspass - törs man prova på att börja närma sig milen igen?

Snubblade även över en intressant länk med mycket matnyttigt,

http://www.ludd.luth.se/~torger/running/springa.html .

Blev sugen på att prova på att filma mitt löpsteg, kanske gör ett försök till det de närmaste dagarna.

Apskopass

Egentligen skulle jag kanske tagit vilodag idag, eftersom jag ändå sprang en bit igår, om än lugnt. Vilodagar kan dock användas till återhämtningspass, och varför inte 2,4 km i lugnt tempo med apskorna? Sagt och gjort, så blev det. Inräknat transportsträcka till och från spåret blev det totalt drygt tio km.

Ofrivila igen

Efter fredagens snabbdistanspass kändes som sagt allt bra. Jag planerade att köra ett relativt lugnt pass på söndagen och alltså låta lördagen vara vilodag. När jag vaknade på söndagen kändes det inte helt okej i kroppen, så för att göra en lite längre historia kort så blev även söndagen vilodag, med den skillnaden mot lördagens vila att det handlade om ofrivila. Avslutade kvällen med en konjak, ett välbeprövat om än inte vetenskapligt bevisat sätt att ta kål på allehanda virus.

I morse kändes det bättre, men jag var ändå osäker på om det skulle kunna bli något direkt träningspass; gick fem km på förmiddagen för att se hur det skulle kännas. Pulsen höll sig på en rimlig nivå så därför blev det mot kvällningen ändå en promenad till elljusspåret med sambon och två långsamma varv där. Skall man jämföra, och det skall man väl, med fredagens snabbdistans så handlade det ikväll om 5:25 min/km i medeltempo på 4,8 km jämfört med 4:45 min/km på 7,25 km i fredags.

Nu är det bara att vänta om se om det var dumt att träna idag eller inte...

Lurströmming? Näe.

Så här gula är de nya lurarna jag precis börjat använda. Det är ett par Adidas/Sennheiser CX680 Sports som skall sitta lite bättre i öronen vid fysisk aktivitet än vanliga in-earlurar.

Det är dessa "fenor" som skall hjälpa till att hålla lurarna på plats när kombinationen svett och drag i sladdarna gör att andra lurar mer eller mindre åker ur öronen.

Första testerna tyder på att idén fungerar, på mitt snabbdistanspass idag hade jag visserligen bara i lurarna på första varvet, men då fungerade det finemang. På de två följande varven kände jag att jag ville vara utan musik för att ha bättre koll på andningen och ljudet av löpsteget, så då fick lurarna åka med under tröjan istället.

Ljudet är mycket bra, med både tung bas och bra separering av instrumenten. Musik som lätt låter lite grötig i andra lurar jag testat låter bättre i dessa.

Snabbdistans

Vad skönt att kunna skriva att jag nyss sprungit ett relativt sett snabbdistanspass på 7,3 km utan känningar av knät. Drog på mig Adiosen (ja, jag tycker att det är ett skitballt namn) och gick iväg till elljusspåret. Hade tänkt att gå ut lugnt i de första uppförsbackarna men det gick lite lättare än jag hade trott så jag fortsatte i lite högre fart än planerat. Andra varvet, som jag först hade tänkt skulle bli det sista, gick lite långsammare så jag tänkte att jag avrundar med ett rätt lugnt tredje och sista varv. När allt var klart visade det sig att farten på respektive varv låg på 4:43, 4:48 och 4:44, så det sista varvet blev alltså inte fullt så lugnt ändå.

Torsdagen innebar vilodag med 17 km promenad.

Onsdagen körde jag ett varv i elljusspåret med apskorna, kändes kanon och tempot var relativt lugnt, 5,07 min/km efter tisdagens lite snabbare pass.

Kom fort / komfort

Jag är egentligen en komfortlöpare, jag tycker om att springa ganska långa distanser utan att ta ut mig fullständigt. Idag när jag första gången provade mina Adidas Adizero Adios blev det dock inget komfortpass utan snarare nytt personbästa på den slingan på 4,8 km som jag sprang. Visst, jag tog inte ut mig så att jag spydde, men jag var ändå rätt slut.

Redan när jag gick till elljusspåret kändes det att de här skorna, med risk för att låta töntig, vill springas fort. De kommer dessvärre inte att komma upp i några svindlande hastigheter på mina fötter, men allting är ju relativt.

Imorgon är planen att köra bara ett kort löppass på dryga två km med apskorna, men kanske att jag går en längre bit för att ändå få röra lite på mig.

Snabbt

Tillbaks från en knapp veckas vistelse i stugan med bland annat kräftfiske, riktig terränglöpning och lite bad väntade världens snabbaste skor på mig. Som tur var beställda från England tillsammans med ett annat par skor till sambon, så jag tjänade nästan in de 1500 kr som att färdas nio km/h för fort på 90-väg kostar nu för tiden när farbror polisen ser på. Jag vågar inte tänka på vad det skulle kostat om jag kört i min normala hastighet på 90-väg.

Planen är att ta ut Adiosarna på en provtur om bara en liten stund och använda dem som ett mellanting mellan mina väldämpade båtar och apskorna (som min brorson spontant döpte fivefingerserna till).

Vadå ont?

Sådär, då var det andra löppasset i fivefingersarna avklarat. Även denna gång 2,4 km och utformat litegrann som ett vilopass för att återhämta kroppen efter gårdagens myckna promenerande och springande (ca 22 km totalt, med knappt fem km löpning).

Har på känn att det kan komma att göra rätt ont i vaderna imorgon, det skall bli spännande att se om det blir så. Det är en rätt skön känsla att springa "barfota", det blir ett helt annat löpsteg, vilket ju också är tanken.

Ny följeslagare

Jag springer och går för det mesta till musik, och har tills nu använt min mobil som musikspelare. Det är en Sony Ericsson W995 som är liten och smidig och har mycket bra ljud. Nackdelen är att den är krånglig att hantera när man rör på sig, det krävs nästan att man plockar upp den ur fickan där den ligger för att t ex byta album. Det är även alldeles för pillrigt att bara göra en så enkel sak som att justera volymen.

Därför har det nu införskaffats en ny mp3-spelare, en Sandisk sansa clip+. Jag har haft ögonen på en sådan rätt länge, faktiskt sedan innan +-varianten lanserades, men det har inte blivit av, mobilen har ju faktiskt fungerat bra. Nu skulle jag dock beställa nya hörlurar och då blev det en sådan här spelare av bara farten.

Hur är den då? Batteritiden kan jag inte uttala mig om efter två pass, men ljudet är riktigt, riktigt bra och den är även lättare att hantera än mobilen. Alltså lovande så här långt.

Hörlurarna återkommer jag till, det är ett par Sennheiser CX 680 Sport, som tydligen skall sitta mycket bra genom en rätt finurlig fästanordning samt även vara vattentåliga och ha bra ljud.

Barbarfota

Det har blivit mycket lite träningsbloggande de sista veckorna, men inte lite tränande.

Som exempel kan nämnas förra veckans torsdag, fredag och lördag då det blev ett löppass på knappa halvmilen vardera dagen, kompletterat med gång. I tisdags blev det nytt distansrekord efter löparknät med 7,4 km, där jag även lyckades med negativ varvtid, alltså de två sista varven snabbare än det första.

I onsdags den här veckan provade jag även att löpa med tåskorna för första gången, vilket kändes bra. Hade tänkt mig att bara provspringa max en kilometer men det blev 2,4 och rätt sega vader idag. Därför bara vilodag med en dryg mils promenad idag, men imorgon blir det vanlig löpning igen.

I måndags var det för övrigt också vilodag med besök på bland annat Ingvar Kampfrads varuhus. Provade i en sportbutik ett par Adidas Adizero Adios, ett par försvinnande lätta skor. Är lite sugen på att beställa ett par sådana från England bara för att testa...

Nyskorna

Det måste ju bli en bild på nyskorna också, efter lördagens tur på stan. Kändes väl lite smått pinsamt, men efter alla frågor och kommentarer på jobbet där jag haft skorna i två dagar börjar jag nog bli lite avtrubbad.

Sedan blev det fem kilometer, men bara som promenad och med löparskorna. Det kanske blir promenad med fivefingerserna imorgon, vi får se.

Återhämtning

Efter att ha varit förkyld med start på lördagen och i stort sett sängliggande söndag, måndag och tisdag så var jag ikväll ut på första löprundan på en vecka. Gick först en halvmil och sprang sedan samma sträcka. Med tanke på värmen, runt 22 grader tror jag, och att jag nog inte är helt återhämtad så är jag rätt tillfreds med just över 24 minuter på halvmilen. Knät kändes bra också, ingen smärta alls och bara pyttelite spändhet som jag stretchade ut efter passet.

Igår fick jag också mina Vibram Fivefingers Speed som jag beställde efter lunchtid i tisdags. Bra jobbat, northsport.se. Lite lurigt med storleken bara, beställde 42:or som sitter som gjutna och enligt vad jag läst på diverse forum är det så man bör ha dem eftersom de tänjs ut. Efter att ha haft "skorna" på mig hela dagen på jobbet så är jag dock lite öm i ett par av tårna, hoppas det är en bra idé att köra på den storleken.

Att börja springa i de nya skorna får vänta lite, och då blir det just lite till en början, för att försöka stärka upp fötterna gradvis.

Förkyld

I krämpobloggen har vi idag kommit till förkylningen. När man är förkyld har man mer tid än vanligt. Då kan man läsa, förslagsvis om barfotalöpning.

Tänkskydd

Diverse olika fordon har ju ibland stänkskydd, jag känner att jag emellanåt skulle ha nytta av ett tänkskydd. Förra onsdagen var jag ute och gick med förhoppning om att kanske springa litegrann. Det kändes bra i knät så när jag hade gått ungefär en kilometer tänkte jag att det blir perfekt att börja springa när jag gått totalt två, och sedan försöka springa de resterande dryga tre kilometerna av rundan.

Bara ett hundratal meter innan jag passerat tvåkilometersgränsen blir jag passerad av en kille och en tjej som springer om mig, långsamt. Då tänker jag direkt att attans, det blir ju pinsamt att passera dem om bara en lite stund för de tror säkert att jag inte klarar av att bli omsprungen och att jag börjat springa bara därför.

Nu höll jag fast vid min plan och sprang om dem ändå, men det kändes rätt dumt.

Actipatch

Eftersom det nu är ganska exakt två månader sedan jag påbörjade mitt test av Actipatch, en slags förband som skall ge smärtlindring och snabbare läkning genom elektromagnetism, kanske det är dags för ett omdöme. Jag har ju tydligen haft åtminstone ett par läsare av denna blogg eftersom det är det exakta antalet frågor jag haft om just Actipatch.


Som jag antydde i ett tidigare inlägg så har jag inte märkt någon förbättring av löparknät genom användandet av Actipatch. Förbandet fick sitta på mitt knä i drygt en månad, med undantag endast när jag duschat och försökt tvätta förbandet emellanåt. Här vill jag inflika att jag tycker nog att när man betalar ungefär 500 kr kunde materialet vara lite mer påkostat. Förbandet består av något slags pappersliknande tyg vars resårband för fastsättning gick sönder ganska snart och istället fick Actipatchen inneslutas i ett elastiskt förband. Med tanke på att själva elektroniken säkert bara kostar några kronor att tillverka såg jag gärna lite bättre kvalitet på det övriga.

Nåja, när jag började använda förbandet noterade jag att knät kändes varmt, vilket jag tolkade som att något hände med knät. Sedan insåg jag att det var den kvarvarande effekten av mitt mycket effektiva liniment Percutane - när det inte använts innan kändes ingenting.

Efter att ha använt Actipatch dygnet runt i ungefär en månad började som tidigare skrivits experimentera först med TENS och sedan knäskyddet Back on track. Som jag skrivit i tidigare inlägg märkte jag tydlig effekt första dagen efter att jag börjat använda Back on track, vilket jag också använder fortfarande.

Under min månad med Actipatch vågade jag springa totalt 2,5 kilometer vid ett tillfälle i slutet av den månaden och kände smärta då, under månaden med Back on track har jag hittills sprungit ungefär 35 kilometer, varav 3 x 4 km denna vecka utan smärta. Det börjar verkligen kännas som att jag är på väg att komma igång med löpningen igen, även om jag försöker skynda långsamt. Trots att jag inte känner smärta i knät så känns det ibland lite spänt i ITB-senan. Stretchingen fortsätter med oförminskad styrka, kan man säga.

Med allt detta sagt så har jag självklart inte gjort några vetenskapliga tester, allt kan ju bero på slumpen. Jag har inte heller något samröre med något av företagen bakom de nämnda produkterna.