Semester

Ja, eftersom jag har semester så blev det tydligen semester även från bloggandet. Jag har hunnit med en del träning och slappande, som det skall vara på semestern alltså.

Dagen innan midsommar blev det en regnig bilfärd ned till stugan i dalarna. Jag uppskattar att det inte regnade under kanske två-tre mil av de totala 46. Men det gick undan rätt bra ändå.

Midsommarafton inbegrep bland annat framhjulsåkning utförd av min brorson.

Cykeln fotograferad framför sjön Väsman, som jag under vistelsen i stugan cyklade runt några gånger.

Det blev en hel del cykling på sådan här stig - riktig finstig.

Med tanke på att det blev drygt 30 mils cykling så var väl skadorna ändå rätt begränsade.

Det jag är mest nöjd med prestationsmässigt är nog ändå när jag cyklade de knappt 47 kilometrarna runt sjön Väsman på en timme och 39 minuter, alltså med en snittfart på 28,4 km/h. Detta på en förvisso lätt men ändock mountainbike med rätt grova däck (Schwalbe Rocket Ron).

Avslutar med en bild på cykeln, nytvättad och fin, i sagoskogen vid stugan.

. e O

Om det är någon som inte förstår rebusen i rubriken så kommer vi till det alldeles strax.

På torsdagen förra veckan blev det bara ett halvsnabbt varv runt Frösön på ungefär 18 km för att få igång lite blodcirkulation. Planen var att på lördagen ta ett längre terrängpass. Det gick sådär, för efter ungefär åtta km på mestadels landsväg så tog den nyss påbörjade terrängkörningen slut på en riktigt vass sten. Eftersom jag dumt nog förlitat mig på turen och inte hade med mig någonting att laga slangen med så var det bara att knalla hem. Tur att jag inte kommit längre än att det räckte med bara ungefär två km promenad med cykeln delvis på axeln. Punktering är alltså svaret på rebusen.

Söndagen innebar självklart revansch, då det blev 40 km cykling varav uppskattningsvis knappt hälften i terräng. Denna gång körde jag ÖSK:s mountainbikespår från början till slut, förra gången började och slutade jag på fel ställe. Efter det och snabb påfyllning av energi hemma körde jag ut på annersia och hittade en stig som ledde över höjden där. Lite väl stenigt, brant och lerigt på sina ställen men i nödfall kan man ju faktiskt gå vilket jag också gjorde på några ställen. Dessa 40 km cykling brände för övrigt ungefär hundra fler kalorier (knappt 1500) än 24,5 km löpning, det tycker jag är lite intressant.

Fortfarande ingen löpning, ortopedläkaren jag träffade för en dryg vecka sedan tyckte att jag skulle vila från den ytterligare någon vecka innan jag provar igen. Han skulle också ordna en tid för magnetröntgen av vaden, men dit lär det ju vara lite kö.

Kvällstur

Efter att bara ha tagit en lugn cykelbanetur på en knapp mil i söndags och haft vilodag på måndagen var det så dags för en ordentlig cykeltur igen på tisdagskvällen. Det blev ganska exakt 20 km, med den största delen terräng.

Efter att ha kommit upp till ÖSK-området följde jag alltså MTB-spåret som finns där uppe. Tyvärr måste jag ha missat någon markering på slutet för helt plötsligt var jag utanför banan. I och för sig var det ändå dags för en sen middag då så jag begav mig närmaste vägen hemåt, men ändå.

Det var en tur som bjöd både på fin singletrack som här nedan.

Men även en del gyttja. Det här var dessutom inte alls det värsta stället, en del gyttjehål kändes bättre att passera bredvid, gåendes.

Hur som helst så var det en mestadels positiv runda som bjöd på en lagom mängd klättring och nedförsåkning. I ärlighetens namn spöar terrängcykling landsvägscykling med råge.

Terrängsligt

Idag var det tokvarmt även här uppe i Östersundstrakten och en cykeltur var inplanerad. Jag började med att köra lite blandat asfalt, grusväg och terräng i ungefär två mil tror jag. Sedan tog jag en tur runt Brunfloviken. Totalt blev det 54 km.

Turen bjöd både på fin singletrack som här nedan.

Sedan ett rejält adrenalinpåslag i form av denna nedförsbacke:

Jag stod och tvekade en liten stund, men tänkte sedan att jag har ju iallafall hjälm på mig och sedan bar det av. Vilken rusch! Det är svårt att förmedla brantheten på bild, men backen måste ha lutat om inte 45 grader så marginellt mindre. För att bevisa att jag faktiskt överlevde så tog jag nedanstående bild efter nedfarten.

Efter den här backen så blev det bara ytterligare lite terrängkörning och sedan begav jag mig runt Brunfloviken. Vatten kunde jag fylla på längs vägen, men energi hade inte varit så dumt för jag var helt knäckt när jag kom hem, 1458 kalorier senare.

Tja, vädret var ju fint men lite svalare hade nog inte skadat heller när man gör en sådan här tur, temperaturen har legat på strax under 30 grader hela dagen tror jag.

Nu är det dags för ett första omdöme gällande nycykeln kan jag känna. Den är rejält lätt både till vikten och att kontrollera i terrängen. Nu har jag justerat in bromsarna så att jag kan få fullt bett ur dem med bara pekfingrarna. Dämparen, en Rock Shox Reba RLT med 100 mm fjädringsväg, var jag först lite tveksam till när jag jämförde specifikationerna på de båda cyklar jag stod och vägde mellan. Nu är jag inte tveksam längre, gaffeln är grym och då har jag inte ens provat att justera den med olika lufttryck ännu.

Ute och cyklar

Senaste löpningen skedde den 29:e maj. 2,4 km. Det är länge sedan, elva dagar faktiskt. Och inte är 2,4 km särskilt långt heller.

Något var tvunget att göras. Min gamla mtb, en Trek ZX7000 från mitten eller slutet av 90-talet plockades fram. Under det första försöket var 2x4 växlar användbara men efter lite justeringar så fungerade i princip alla de 24 växlarna, även om största klingan fram renderade hoppande kedja. Inte så skoj eftersom det är när man cyklar fort största klingan fram används ju. Cyklade 35 km i måndags utan alltför stora problem dock och av min onda vad kändes ingenting, vilket var själva poängen.

Jag tänkte att med en ny cykel blir det säkert roligare att cykla, även om det i sanningens namn var helt okej med ovanstående gamling. Bara lite oförutsägbart, skulle man kunna säga. Ett tag var jag inne på att bara byta ut lite komponenter på gammelcykeln, men den idén förkastades så småningom.

Efter lite sondering av terrängcykelterrängen på nätet hittades två alternativ. Antingen en tysk Canyon i aluminium eller en japansk Fuji i kolfiber. Det hörs ju på namnet att koolfiber är mer cool, så då fick det bli så. Att den fanns hos en lokal handlare för omgående leverans till ett pris jag kunde acceptera var ju inte heller någon nackdel.

Var ut på första ordentliga rundan i morse; 22 kuperade landsvägskm med en snittfart på 26 km/h och medelpuls på 154 bpm. Egentligen hade jag tänkt att sticka ut på en runda imorgon innan arbetet också, men när jag blev erbjuden en tid hos en ortopedläkare för undersökning av vaden så kunde jag ju självklart inte tacka nej. Det lär bli tid för någon runda i helgen ändå, kanske ett första terrängpass också.

Jag lär mig aldrig

Jag ser mig gärna som åtminstone normalbegåvad, men ibland tvivlar jag. Som idag, då jag tänkte att jag skulle boka en tid på hälsocentralen för att komma tillrätta med mina vadproblem. Idrottsmassören jag träffade förra veckan föreslog ju det om svullnaden inte gav med sig, vilket den alltså inte gjort.

Förvisso var det lite annorlunda mot tidigare besök och samtal med den allmänna vården. Det var först efter att ha träffat en 25-årig ryska som instruerades av en 30-årig svensk som ordinationen vila och värktabletter kom.

Det är tråkigt att vara i stort sett frisk och utsättas för detta - jag tycker mycket synd om människor som är allvarligt sjuka och tvingas ställas inför denna kompetens, kanske med livet som insats.

GGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGG

Som av en händelse, då jag funderat på om massage kanske kunde vara något för min vad, hade vi en massör på besök på arbetet idag. Han brukar besöka oss någon gång varannan vecka eller så, och man betalar genom att det dras en ganska måttlig slant från ens friskvårdsbidrag. Tydligen hade han få bokningar just denna gång och då jag frågade ett par kollegor om han även pysslar med idrottsmassage så visade det sig att han ju tydligen är en mycket duktig sådan. Sagt och gjort, en tid bokades som sedermera också inträffade.

Tydligen var ena vaden (eller snarare vristen) svullen, något jag själv såklart inte noterat. Detta hade att göra med vätskeansamling där på grund av en trolig inflammation, mysigt. Massören lyckades iallafall massera bort det med resultat att svullnaden helt försvann. Självklart är det så att om det blir svullet igen måste jag gå till läkare för att kolla grundorsaken.

Massören tyckte att jag kunde prova att springa redan idag, men eftersom jag inte kom hem förrän kl 21 siktar jag på att, om det känns bra i vaden imorgon, ta en kort och lugn tur. Jag hoppas. Han sade för övrigt att mina vader kändes bra, alltså inte hade en massa knutor och dylikt som tydligen är ganska vanligt när man springer regelbundet. Vad kul att höra, typ.

Merrell eller?

Var på stan i lördags och sonderade terrängen gällande ovanstående skor, dvs Merrell Trail Glove. På det sista stället jag kollade så fanns dem och efter att ha provat ett par storlekar så slog jag till. På grund av att Trail Glove har viss, om än liten, dämpning känns de betydligt lättare att gå i än Vibram Fivefingers (åtminstone Speed-varianten). Vid löpning, då man med den här typen av skor ju inte sätter i hälen på samma sätt som vid gång, är skillnaden mindre men jag måste nog prova fler gånger innan jag tryggt kan sätta ord på känslan.

Så här långt har jag gått ungefär 13 km på asfalt och sprungit 4,8 km terrängspår i dem med gott resultat.

Eftersom dessa skor ser ut som just skor, vilket ju Vibram Fivefingers inte direkt gör, så slipper man bli uttittad på samma sätt när man har på sig dessa. Det tror jag iallafall, fast å andra sidan så brukar ju inte folk som lufsar runt i terrängen ha ätit så mycket glo-sylt innan.

Vad? Promenad?

Ja, det har mest blivit promenader den här veckan, fortfarande på grund av vadproblem. Visserligen sprang jag den oerhörda sträckan fem kilometer i måndags och tre kilometer till arbetet i morse, men i övrigt är det bara förflyttning i promenadtempo som gällt. Dagens "pass" skedde för övrigt med apskorna. Det lustiga är att visserligen var jag lite trött i vaderna under dagen men efter att jag gått hem i vanliga skor så gör det mer ont på insidan av vaderna. Mina jävla ben, alltså.

Det känns alltmer osannolikt att det blir en maratondistans i sommar. Jag har fortfarande förhoppningar om att kunna springa en halvmara, men det här eländet måste upphöra.

Apropå apostlahästar - apskor revisited

Inte mycket bloggat på senaste tiden, och inte heller så värst många kilometrar sprungna. Förra veckan slutade på ganska exakt 20 km, alltså enligt planen för att vila upp benen litegrann, och den här veckan slutar nog på något i den stilen. För att variera belastningen har jag både gått ett par mil och sprungit i apskorna (Vibram Fivefingers).

Idag blev det även en kort transportlöpning till jobbet i just apskorna och det gick faktiskt över förväntan trots ryggsäcken. Det blir nog fler gånger i sommar.

Kom även på ordet som beskriver när man har svårt att ta sig ur komfortlöpningsträsket; bekvämjeligt.

Halvdan halvmil

Efter två veckor med, förutom en decimal, identisk veckomängd, 54 km, lekte jag idag lite med tanken att låta den här veckan bli något av en vilovecka. Efter arbetet och middagen kände jag mig ändå sugen på ett pass i stil med supertusingarna förra veckan. Dålig idé, kan man säga. Det kändes inte alls bra, varken i benen eller i magen efter att för kort tid gått efter måltiden. Resultatet blev bara drygt fem kilometers löpning i relativt maklig takt.

Nu blir det nog ändå så att jag siktar på en veckomängd för denna vecka på max kanske 20-30 kilometer, dvs något i stil med en vilovecka. Det kan vara bra att låta kroppen vila lite tror jag.

Frosseri

Gårdagens långpass på 23,5 km utfördes lite senare än vanligt - jag var inte hemma igen förrän kl 20 och missade Mästarnas mästare, illa. Passet måste ha tagit mer på krafterna än jag först trodde, för jag fick ett litet utbrott av frossa efteråt också. Efter att ha frossat i rester av lördagens middag var det dags för sängdags och jag var så kulen och hängig att det inte kändes avlägset med sjukfrånvaro dagen efter.

Så blev det nu inte, men jag vaknade ungefär en kvart efter att jag skulle ha varit på arbetet så det blev ungefär en timmes försening. Attans.

I väntan på frulle

Jag gick upp strax efter fem i morse för att hinna med att springa en mil innan frukost. Efter en banan och ett glas havremjölk så bar det iväg. Det var väl inte det bästa passet jag varit med om, men nu efteråt känns det helt rätt att ha gjort det och det brukar göra att hela dagen känns bättre. Med tanke på hur morgontrött jag egentligen är så är det faktiskt lite anmärkningsvärt att sådant här kan hända, haha.

Nu får jag snart fylla på med bränsle, sjävklart två ägg och knäckebröd med philadelphiaost och salami.

Ombytta förhållanden

Exakt en vecka efter förra terrängpasset sprang jag idag samma tiokilometersrunda igen. Förra gången var det max en kilometer barmark, nu var det bara något hundratal meter där man var tvungen att springa på snö eller is. Nog för att påsken var varm, men att så mycket kunde smälta bort även i skogen på bara en vecka förvånade mig mycket.

Det blev ganska stressigt efter löprundan eftersom jag hade ungefär 20 minuter på mig att hinna duscha och äta lunch innan jobbet, så jag tog knappt hälften av det som egentligen var tänkt till matlåda. Alltså blev det för lite till lunch. Sedan var det följaktligen för lite kvar i matlådan till middag på jobbet så när jag slutade strax efter kl 21 tänkte jag hämta med mig en Frasseburgare på vägen hem. Tyvärr hade Frasses stängt så jag tänkte att jag får väl nöja mig med ett sämre alternativ, d v s Max. Deras drive-inordermottagning var trasig så jag blev uppmanad att köra direkt till luckan. Fick jag någon hjälp där? Efter fem minuters resultatlös väntan åkte jag från det skitstället för sista gången, och inte kommer jag direkt sakna deras värdelösa hamburgare heller - hamburgaren jag fixade ihop själv hemma med halvfabrikat från Coop var godare, sug på den!

Supertusingar

Idag testade jag vad de i löparprogrammet "Spring!" kallar för supertusingar.

Efter att bara ha kört intervaller i form av fartlek tidigare så var det roligt att prova på något annat. Jag började med att jogga lite som uppvärmning i två kilometer och sedan blev det lite höga knälyft och baksparkar innan jag satte igång med det första setet. Planen var att hålla en fart på ungefär fyra minuter per km för att testa och det höll jag ganska bra. I min enfald trodde jag att jag skulle springa totalt kanske lite drygt fem kilometer, men det blev elva innan jag var klar med det fjärde setet. Självklart körde jag joggvila mellan intervallerna med ovan nämnda sträckor och inte ståvila, jag vill ju få lite sträcka också.

Jag längtar redan till nästa intervallpass, det var visserligen jobbigt under tiden men skönt efteråt. Nu ser jag en väg ut ur komfortträsket.

Den andra intervallen blev lite konstig eftersom den inträffade i en uppförsbacke, jag får planera bättre nästa gång.

54 km

Sedan förra söndagens terrängpass har det blivit några kilometer sprungna. Närmare bestämt 54 stycken fördelat på fyra tillfällen. Veckan inleddes med måndagen som vilodag, sedan kom i tur och ordning "Full rulle före frulle", "Terränglufs", "Långpassfredag" och "Sommardröm / som mardröm?".

Full rulle före frulle
Eftersom det kändes rätt slött att ha haft måndagen som vilodag så kände jag mig pressad att ta ett pass innan jobbet på tisdagen. Så blev det också som tur var, annars hade jag nog grämt ihjäl mig. Efter att jag klivit upp åt jag en stor banan och drack ett stort glas havremjölk och sedan bar det iväg. Dagen blir ju helt annorlunda när man börjat den med ett tiokilometers joggingpass.

Terränglufs
Ja, det blev mest lufsande i skogen under onsdagens terrängpass. Av tio kilometer avverkades inte mer än en på något som liknade barmark, i övrigt var det snö som först bar och som man sedan i vissa fall trampade igenom. Jobbigt, med andra ord, och det är jättesvårt att springa snabbare än toklångsamt. Milen tog ungefär en timme.

Långpassfredag
Långfredagen till ära så blev det förstås ett långpass. Längst hittills; 23,5 kilometer. Gick rätt bra och faktiskt lite snabbare än planerat. Långpasstempo skall ju gå långsamt, men det blev ändå ett snittempo på 5:15 min/km.

Sommardröm / som mardröm?
Det var nästan 20 grader när passet påbörjades tidigt på eftermiddagen runt klockan 14. Milen gick i makligt tempo men valet att hoppa över vätskebältet och istället bara se till att ha fyllt på vätskereserverna ordentligt innan kändes ändå tveksamt. Hur som helst var det ändå skönt att kunna springa i kortärmat.

Terräntligen!

Efter tisdagens långpass som lämnade vaderna mer ömma än önskat blev det bara en halvmils löpning på torsdagen. Även det passet gjorde mer ont än det var skönt så jag beslutade att ta två vilodagar för att vila upp vaderna lite.

Det passade även bra ihop med övriga aktiviteter, på fredagen spelade Danko Jones på Gamla Teatern och det slank ned några öl som tilltugg till röjet så att säga. Grym spelning, tänk att tre personer kan låta så mycket.

På söndagen rekade sambon och jag uppe i spikbodarna för att se hur snöläget var. Visst, det är mycket snö kvar men vi beslutade oss ändå för att ta ett varv på femkilometersslingan och se hur det gick. Det gick väl så där, stegen på barmark var lätt räknade men ändå värda besväret på något sätt. Vaderna kändes ändå okej och det var skönt att få igång cirkulationen litegrann.

Med dagens pass hamnade veckomängden på 42,6 km vilket känns lagom efter omständigheterna ändå.

Dum, stum och öm

Det finns ett samband mellan dessa tre ord. Jag var väl dum som trodde att det var en helt ok idé att springa långpass idag efter att ha sprungit en mil igår. Det kändes lite stumt i benen innan jag stack iväg i förmiddags och nu är jag öm modell värre i benen.

21,5 km avverkades på rätt lång tid. Jag hade tänkt att utöka sträckan lite, men energin tog slut. Nästa gång blir det medhavd energi, funderar på att testa Rune Larssons energikakor. I slutändan är jag ändå rätt nöjd, för det var inte jättelångt ifrån att jag avbröt passet i förtid och hamnade på bara knappt en mil.

Vårmode

Gårdagens pass blev ett halvlugnt på 10 kilometer eftersom det, liksom de två föregående, utfördes i mina Adios och jag ville vila benen lite tills idag. Idag blir det nämligen premiärtur för ett par av mina senaste inköp, de till höger här nedan.

De till vänster är Puma Complete Roadracer 3 och de till höger är Mizuno Wave Precision 11, och de sistnämnda är alltså tänkta att vara mängdskor ett tag framöver.

I valet och kvalet

Efter lördagens snabbdistans, 10 km där jag försökte pressa mig litegrann iallafall, var träningsveckan slut och summerad med 37,4 km. Dessutom kom jag på ett nytt ord som beskrev känslan av att vara för bekväm och inte kunna pressa sig tillräckligt, tyvärr bortglömt nu.

För den just påbörjade veckan är det ännu inte bestämt hur den skall börjas; blir det ett långpass idag eller bara ett litet lätt pass idag och långpass imorgon? Det bestäms snart är det tänkt, kanske till och med under själva passet.

Snöpligt

Gårdagens pass blev ett kort ett, bara standardrundan på drygt fem km pga övriga ärenden som skulle uträttas. Kung Bore dödsryckte lite genom att låta blötsnö falla som gjorde passet just ganska blött.

Även idag är det en del snö på marken men idag har jag vilodag så det bekommer mig inte så mycket.

Långpass

Idag var det dags för ett långpass igen. Det blev 21,45 km på nästan bara asfalt - det var bara ute på Frösön det var en del is kvar som man fick trippa fram på lite försiktigare.

Började med att lyssna på Sators nya, jajamän, de håller på än och låter inte alls illa. Nu har jag bara hunnit lyssna några få gånger på skivan, Under the radar, men det fungerar alldeles utmärkt att springa till iallafall. Till och med den avslutande balladen är bra.

Efter Sator blev det Glasvegas för hela slanten. De har precis släppt en ny skiva, Euphoric /// Heartbreak \\\, som även den så här långt låter mycket bra.

Veckoslut

Det känns som att det mest blir summeringar av veckorna här just nu; dålig bloggare. Löpsträckan förra veckan slutade iallafall på 42,5 km och i mars blev det 199 km. Så här i efterhand borde jag kanske klarat av en kilometer till för att hyfsa till siffran lite, men nu blev det inte så.

Förra veckan fick jag mina nya lättviktsskor, Puma complete roadracer 3, som köptes för en relativt billig penning från Startfitness. Så snart det blir lite bättre väglag skall de testas och då kan det dyka upp en rapport här. Igår var det för övrigt runt tio plusgrader och solsken så jag fick tillfälle att prova både den nya undertröjan och Craft Elite Knickers, skönt.

Igår upptäckte jag för övrigt att mina ungefär ett år gamla Mizuno Wave Alchemy 9 sjunger på absolut sista versen. Av någon anledning har jag missat hur slitna de är på undersidan och nu vet jag inte riktigt hur jag skall göra. Jag har ju ingen brist på skor, men det är aningen lättviktsskor eller tunga dubbskor, ingenting däremellan. Beslut tas vilken dag som helst hur detta skall lösas, om det skall lösas.

Det gäller att långpassa på

Med några minusgrader och en ganska så värmande sol blev det, som planerat, ett långpass idag. Pressade mig till 20 km, det är ju dags att börja öka litegrann. Kändes helt okej, men nu känner jag mig förstås ganska slut i kroppen. Tur att inte arbetet är fysiskt tungt iallafall, för det är just arbete som väntar om en knapp timme.

Vecka tolv i sammandrag

Då var det dags för en ny vecka, men hur gick egentligen den förra?

Tisdag, onsdag och torsdag var jag fast i transportlöpningsträsket. Det är bra för att få lite kilometer i benen, men någon fart eller glädje blir det inte. Detta beror nog både på att en ryggsäck på ryggen förtar lite av glädjen och att man på väg till jobbet känner sig lite stressad att man skall hinna i tid. På hemvägen är man istället trött och hungrig och inte är man av med ryggsäcken heller. En fördel man dock inte skall glömma bort är att man känner sig mycket vaken när man väl är på plats på arbetet.

På lördagen var det tänkt att det skulle vara vilodag men jag kände för ett lugnt femkilometerspass och så fick det bli. På söndagen avslutades så veckan med en tiokilometersrunda som kändes helt okej.

Den här veckan har jag tänkt att det inte skall bli så mycket transportlöpning utan istället fokus på distans och kvalitet. Jag har gått ut hårt med en vilodag idag måndag och imorgon lutar det åt ett distanspass.

Shopping

I torsdags beställde jag lite prylar från ett för mig tidigare oprövat företag i England, Probikekit. De hade bra priser på lite olika Craftplagg, så varför inte testa liksom? För nedanstående grejer, Elite run knickers, Pro cool mesh tee och Body control socks inklusive frakt betalade jag nästan exakt 450 kr.

Paketet damp ned i brevlådan igår onsdags, så det gick riktigt snabbt också tycker jag. Kompressionsstrumporna testar jag just i denna stund, de övriga sakerna får vänta på lite bättre väder för att utvärderas ordentligt.

Spring och sprang

Nu har jag inhandlat det perfekta komplementet till min vita löparjacka. En svart löparjacka.

Nu skall jag bara klura ut vilken jag skall använda när det är risk att lorta ner sig och vilken som skall användas till finlöpning.

Vårvinter

Eftersom Kung Bore vägrar inse sig besegrad ännu så är vägarna i vår stad återigen till stor del täckta av snö, om än troligtvis högst tillfälligt. Min fasta övertygelse är ändå att vintern återkommer, med både kyla och halka, om inte annat till nästa säsong. Därför fyndade jag ett stycke underställströja i helgen till halva priset vilket i detta fall innebar 150 kr.

I de dryga fem plusgraderna som huserade utomhus på söndagen var det inte läge att prova tröjan i praktiken, men med tanke på hur bra den gamla blå föregångaren från 80-talet fungerat så oroar jag mig inte.

Söndagens 14-kilometerspass var i övrigt riktigt skönt. Planen var att det bara skulle bli 10 km men blev alltså lite längre eftersom allt kändes så bra. Detta gjorde att veckomängden slutade på 48,8 km, alltså inom marginalerna för min långsiktiga plan.

Adios komfortpass, hola fartlek!

Ja, idag blev det inget komfortpass utan ett visserligen kort pass på fem kilometer men med en hel del fartökningar. Inga mirakel ännu såklart, men pressade ned mig till nästan 4-minutersfart under ruscherna där det var bra fäste. Efter en hel vinter med bara lugna pass kan det vara bra att försöka få upp farten lite.

För övrigt också återinvigning av mina Adidas Adizero Adios - vilken skillnad mot cementklumparna jag haft på fötterna under vintern! Det roliga var att under fartökningarna låg jag på ungefär 190 steg per minut utan att det kändes det minsta konstigt, troligtvis en kombination av lätta skor och lite högre fart.

Långpassfalt

Idag blev det för första gången på rätt länge på grund av sjukdom ett långpass. 18,4 km i några sköna och soliga minusgrader då jag även passade på att lyssna på lite musik, både ny och lite äldre.

Den första skivan var Bob Hunds nya, Det överexponerade gömstället, som släpptes idag. För tidigt att ge ett omdöme om musiken, men texterna är som vanligt grymma. Vad sägs till exempel om "salongsberusa rakt in i min famn" och "vill du nu förgifta dig med mig" från låten Lite av varje för ingen? Här första videon från skivan:

Den andra skivan som avnjöts var Manic Street Preachers senaste från 2010; Postcards from a young man. Jag gillade bandet för länge sedan när de släppt Generation terrorists, sedan blev de tråkiga och slog igenom stort och mitt intresse svalnade kan man väl sammanfatta saken kort. Döm därför om min förvåning när jag av en händelse lyssnade på den senaste skivan och fann den riktigt bra. Nedanstående är nog favoritlåten så här långt, riktigt pompös och skön. Lite som Robbie Williams fast bra, kan man säga.

Mer känsla med gummi

Att det är mer känsla med gummi än ståldubbar mot asfalten kan jag skriva under på. Helgens två femkilometers- och måndagens tiokilometerspass löptes alla med mina mest stabila landsvägsskor; Mizuno Wave Alchemy 9. Det är fortfarande uppskattningsvis knappt hälften av GC-vägarna där asfalten är framme, men isen är så pass sträv att det fungerar helt ok utan dubb.

Förra veckan slutade på ganska exakt 40 km, nu skall jag börja öka försiktigt igen så att jag får tillräckligt många mil i benen tills i sommar. Så snart det är lite mer asfalt framme och mina vader känns bättre så dras Adiosen på, det ser jag verkligen fram emot. Terränglöpning är väl inte att tänka på än på rätt länge, antar jag.

Inte håll men uppehåll

Det har ju inte blivit så mycket skrivet här den senaste veckan och jag vill härmed dementera att det skulle ha att göra med inaktivitet.

Jag har nämligen transportat till och från jobbet, tre dagar förra veckan och hittills två dagar den här veckan. Uppdelningen har varit 6,3 km på morgonen och 4,0 km på eftermiddagen alla dagar utom idag då det hittills blivit 8,0 km på morgonen eftersom jag hade lite godare om tid än vanligt. Ett lagom lugnt milpass blev det också på söndagen.

Det som stör är att jag fortfarande är öm i vaderna. Som ytterligare ett desperat försök att lindra detta har jag investerat i ett par kompressionsstrumpor. Förutom att se löjlig ut i knästrumpor så blev jag även 300 kronor fattigare. Jag återkommer med rapport om det gör någon skillnad men redan nu kan jag meddela att de är rätt sköna iallafall.

Transportlöpning

Efter att ha sprungit till och från arbetet ett par gånger nu så har jag lärt mig några saker. Till att börja med så går det mycket snabbare att duscha på arbetsplatsen än hemma. Är man som jag lite morgonfrusen så tar det ofta ganska lång tid att tina upp i duschen på morgonen. När man sprungit till jobbet och alltså fått upp värmen så går det alldeles utmärkt med en jättekort dusch där. Tidsbesparing totalt, alltså.

När det är dags för morgonfika och att ta fram sin medhavda knäckebrödssmörgås ur sin plastbytta så är det lite spännande att se hur den slitits just den morgonen. Så här såg det ut i måndags:

Som uppfinnare leker jag med tanken att lägga in någon form av fjädrande distans som trycker fast smörgåsen och gör att den ligger still. Det blir nog av så snart jag tröttnat på att se denna smuliga syn.

Jag har även skaffat dubbel uppsättning av alla duschprylar som förvaras i ett skåp på jobbet. Det är deo, after shave, hårborste och vax, förutom duschtvål förstås. Väldigt smidigt att ha detta tillsammans med handduk och ett par skor som väntar på en när man anländer. I min löparryggsäck, Lundhags Tempo 20, ryms en uppsättning innerkläder och matlåda, så det är hanterbart med det som måste fraktas fram och tillbaks. Vill man slimma ned packningen ännu mer skulle man ju kunna frakta dit kläder en gång i veckan och kanske även bunkra upp med mat för några dagar. Jag får se om jag orkar med sådan framförhållning vad det lider.

Feber-uari

Då kan alltså februari sammanfattas, en månad som kantats av feber, snor och elände. Vad blev det då? Jo, bara 96 km löpning. Jag hoppas verkligen att mars blir bättre.

DNA - e de nåt?

Med rubrik som en schlagerlåt (ja, de e nåt fel på vissa artisters känsla för språk) är detta inlägg dubbelt aktuellt.

Noterade att det numera finns ett DNA-test som visar om man är en av de 20 procent av befolkningen som har ett medfött skydd mot vinterkräksjukan. Vad innebär det om man vet att man har det skyddet?

"-Ja! Då kan jag fortsätta dricka vatten ur offentliga toaletter!"

Eller?

Vansbro Marathon

Eftersom jag nu har betalt anmälningsavgiften kan jag väl lika bra offentliggöra att det är dags; den första maran skall betvingas.

Det blir i den lilla dalaorten Vansbro av alla ställen. Anledningen till det är lika delar folkilska, närhet till stugan och att jag de gånger jag passerat orten i fråga med bil tänkt att det ser ut att vara riktigt fina omgivningar. Det sistnämnda bekräftas för övrigt av bilderna på hemsidan.

Något som också gör att det känns tryggt är att man kostnadsfritt och enkelt skall kunna byta klass mellan marathon och halvmarathon. Bra ifall man tre veckor innan start känner att det aldrig kommer att fungera. Inte för att det skall bli så, men ändå.

Transportlöpning

Idag var det så äntligen dags att prova på att springa lite igen. Det fick bli lite transportlöpning till jobbet. Med omväg blev det ungefär 6,3 kilometer, fast pulsen låg lite högre än den borde göra, så jag misstänker att kroppen inte är helt återställd än.

På hemvägen tog jag en kortare men dock omväg, då slutade sträckan på 4,0 kilometer. Så det blev ju en mil iallafall. För säkerhets skull tar jag nog en vilodag imorgon och försöker mig på ett pass på söndag igen.

Det här med att springa till och från arbetet är ju lite småknöligt, åtminstone innan man fått in rutinen. Det är ombyte och mat som skall med och dusch som skall ske på arbetet. Men det går säkert att strömlinjeforma rutinen så att det blir hyfsat smidigt, det hoppas jag iallafall.

Filmtajm

Det går ju sådär med löpningen just nu, jag har fortfarande känningar i halsen och rethosta. 

Vad gör man då om inte kollar på en film om löpning? Nu är väl The loneliness of the long distance runner inte så värst fokuserad just på löpningen, men vill man se en film från den brittiska nya vågen så kan man välja sämre filmer än denna. Jag tyckte väl att den var okej, det roligaste var nog ändå att se allas vår kommisarie Morse, alltså John Thaw, i en liten roll som typ 20-åring.

Annars har jag åtminstone förhoppningar om att kunna ta en liten lugn löprunda ikväll eller imorgon.

Sjukt less

Nu blir det gnäll, och det står jag för med det nödvändiga tillägget att det ändå är i-landsproblem och att jag har hälsan i det stora hela.

Men allvarligt; hittills i februari har jag sprungit 50,4 kilometer! Wow, lite drygt en normal veckoranson, fan vad bra! Näe.

Det som i förra inlägget var på gränsen till ont i halsen passerade gränsen strax därefter, kombinerat med snor och elände. Med tanke på att jag var helt borta från träning och arbete i en vecka bara precis innan pga något influensaliknande kunde väl den här förkylningen antingen ha uteblivit eller slagits ihop med febern och eländet veckan innan? Icke sa Nicke.

Jag är så uttråkad att jag har börjat sätta ihop små rimmade dikter, typ "Simmar i ett hav av snor, saknar mina löparskor". Det får stanna där, som tur är finns det ju också färdigskriven litteratur att fördriva tiden med.

Passar även på att desperat prova en del av apotekets förkylningsprodukter. Man kan ju inte bara läsa böcker.

På gränsen till halsont

Det blev inget tidigt morgonpass idag, igår började det nämligen kännas lite obehagligt i halsen och idag är det på gränsen till halsont. Just vad jag gått och hoppats på efter förra veckans sängliggande.

Nåja, med lite tur så blir det inte alltför mycket värre än så här och jag kan springa igen inom ett par dagar.

Vilodag

Det blev ett kort pass på fem km igår förmiddag, och det tillsammans med de två föregående dagarnas pass har lämnat vaderna ganska stumma. Därför är det vilodag idag, vilket känns helt okej.

Även imorgon kan det bli aktuellt med vila, men då mest för att ett restaurangbesök på kvällen nog kommer att göra det svårt att få tid med någon löpning. Om jag nu inte går upp vid femsnåret på morgonen för att köra en liten runda innan arbetet, det beslutet tar jag vid ett senare tillfälle.

Repris

Det blev nästan en repris av gårdagens pass idag; bara lite kallare, lite snabbare och med lite lägre medelpuls. Inte mycket att orda om det.

Jag får se om det blir vilodag imorgon. Å ena sidan har jag ju vilat en dryg vecka, å andra sidan var ju det pga sjukdom. Tja, jag får väl se hur benen känns imorgon helt enkelt.

En dryg vecka

En dryg vecka, i dubbel bemärkelse, blev det utan löpning. Först igår lördags kände jag mig tillräckligt återställd för att ta en rask promenad på en mil och idag söndag var det så dags att provspringa en bit. Det blev en dryg mil även det, som faktiskt kändes helt okej.

Grymt skönt att vara tillbaks.

Musikvalet var Monster Magnets senaste skiva, Mastermind, här representerad av låten Gods and punks.

Riktigt svängigt, tycker jag, det bästa de släppt sedan Powertrip 1998.

Fan!

Fick feber femte februari, faktiskt första föraningen före frukost. Framåt femtiden fåtaligt från fyrtio. Fruktar få flermilapass framöver.

Fredje gången gillt

Eftersom det var länge sedan jag slutade be om ursäkt för mina mer eller mindre dåliga ordvitsar säger jag inget om rubriken denna gång heller.

I morse var det tredje fredagen i följd som jag började med någon sorts morgonjogg. Bara fem kilometer denna gång, precis som den förra men inte den förrförra som ju slutade på tio. Tid var avsatt för att rymma upp till tio kilometer men det blev så oerhört segt på slutet av de fem att de fick räcka bra. En skön start på dagen ser jag det som iallafall.

Dålig bloggare

Ja, en dålig bloggare får man väl kalla mig. Kanske alltid, men framförallt nu med tanke på uppdateringsfrekvensen på sistone. Jag skyller iallafall på mina känningar i benhinnorna, eller rättare sagt min mediala tibiaperiostit, eller vad det nu är. Det har helt enkelt inte varit lika roligt att springa när det gör ont.

Eftersom min strategi är att träna mig ur besvären så har jag iallafall sprungit litegrann. Förra veckans mängd hamnade på 32,0 km och efter den här veckans två första pass ligger jag på 32,7 km. Två långpass, alltså; måndagens på 14,3 km och (ons)dagens på 18,4 km. Det här innebär att det är de första långpassen sedan den åttonde januari då jag sprang 21,3 km och det känns som att problemen är av minskande art, vilket gläder mig enormt.

Nu blir det inga fler långpass den här veckan, men något kortare och kanske lite snabbare pass hoppas jag kunna genomföra mot slutet.

Huvudet på spiken, Claes!

Jag vet inte hur det är med er, men jag prenumererar på och läser Runner´s World, för att det är en snygg tidning med hyfsat läsvärt innehåll och en del inspiration. Självklart finns det en del saker som kunde göras bättre, men det är ändå det bästa alternativet jag hittat så här långt.

I senaste numrets ledare skriver tidningens chefredaktör, Claes Åkeson, följande:

Här kommer erkännandet att jag känner precis likadant, så Claes är alltså inte ensam gällande detta om nu någon trodde det. Sedan är det roligt att liksom chocka sig själv också, typ "om någon hade sagt för två år sedan att jag skulle ställa väckarklockan på fem och ut och springa i 15 minusgrader så hade jag kollat pupillernas storlek och sagt åt dem att sluta".

Dagens pass då? Jotack, det blev en mil i ungefär 18 minusgrader. Lite tungt var det dock, så där som det kan vara ibland, men desto skönare efteråt.

Väderguden, stick och brinn

För att vara en vecka med skadekänningar blev det kanske inte så mycket vila under förra veckan som det ursprungligen var tänkt; två vilodagar och totalt 37,8 km löpning. Det känns ändå som att läget är under kontroll, det blev tex inte värre under dagens milpass.

Eftersom väderguden har varit ond de senaste dagarna och förbannat oss med plusgrader och regn som nu frusit till knagglig is så kom maxigripdubbarna verkligen väl till pass idag. Istället för att halka omkring som Bambi på hal is så hade jag faktiskt lite kontroll över framfarten. Det påminner en del om att köra bil med dubbdäck, man får inte totalt grepp men halkandet blir mindre urskillningslöst.

Beroende på hur vaderna/benhinnorna känns imorgon så blir det antingen ett kort eller långt pass på förmiddagen.

Lyssnade förresten på första skivan av Stadium Arcadium med Red Hot Chili Peppers för första gången på ett tag. Gitarrsolot i slutet av nedanstående låt fick mig faktiskt att lite kort och spontant spela luftgitarr på ett långpass förra vintern. Nu är jag förberedd på hur grymt bra det är så det händer normalt inte längre, men lyssna gärna och njut.

Svänger det eller svänger det?

Grundläggande kostteori

Eftersom gårdagens middag blev ganska sen och utgjordes av en Frasseburgare med tillbehör så kände jag att ett morgonpass innan frukost nog skulle kunna klaras av idag.

Sagt och gjort; klockan fem ringde klockan och efter ett stort glas havremjölk och en banan snördes så löparskor och övrig mundering på och löppasset påbörjades. Ungefär 55 minuter senare var den lugna milen avklarad och den sedvanliga stretchingen påbörjades. Nu inmundigas frukosten och bara resten av dagen återstår.

Ombyte förnöjer

Eftersom förutsättningarna var som de var så blev det ingen vilodag idag heller. Hur var då förutsättningarna? Jotack, någonstans mellan -5 och -10 grader, solsken och nästan lite vårvinterkänsla i luften. Detta tillsammans med kvällspass på arbetet och därav följande fri förmiddag gjorde att det blev en runda på lite drygt en mil. 



De 10,43 kilometrarna klarades av på nästan exakt 52 minuter, vilket ger ett medeltempo på 4:58 min/km, och det var faktiskt snabbare än tänkt. Jag har goda förhoppningar om att putsa tiderna på milen rejält i vår och sommar, något annat vore väl konstigt så här i början av löparkarriären så att säga.

Benhinnorna kändes för övrigt helt okej både under passet och nu efteråt, men nu blir det ändå minst en vilodag, det är väl dumt att utmana ödet ännu mer.

Är inte fullt så nöjd med mössan efter det här passet, den fungerar mindre bra när det är lite kyligare ute. Anledningen är att den hasar upp en bit på öronen som man då självklart lätt fryser om. Dessutom hålls inte hörlurarna på plats lika bra som med Crafts thermal hat, så det är ytterligare en nackdel, men det kanske man skall lasta hörlurarna för.

Därför tar jag tillfället i akt och uppdaterar omdömet gällande de Sennheiserlurar jag köpte tidigare. Klicka på bilden för tidigare inlägg i ämnet.

Ljudet är fortfarande mycket bra vid goda förutsättningar, där har jag inget att anmärka på. Däremot så tycker jag inte att passformen, eller närmare bestämt hur bra de sitter fast i öronen, är något vidare. Jag har laborerat med alla upptänkliga kombinationer av öronproppar och "fenor" och vid normal löpning åker de ändå ut litegrann. Inte så att man tappar lurarna, men tillräckligt mycket för att basen skall lysa med enbart sin frånvaro, och det är synd. I kombination med en tajt mössa som hela tiden trycker in lurarna går det bra, men annars inte. I alla upptänkliga tester har ju passformen fått toppbetyg, men alltså inte av mig. Jakten på den perfekta sportluren fortsätter därför.

"Vila"

Jo, alltså, tanken var väl att jag skulle ha låtit bli att springa idag. Så blev det inte riktigt. För det första så kändes benen rätt okej i morse och så dök det upp två saker i brevlådan.

Den ena saken var en footpod till min Garmin 310XT. Jag kunde självklart inte låta bli att fästa den på ett par av mina skor och bege mig ut.

Väl hemma igen får man ännu ett diagram att kika på i Garmin Connect. Här kan man beskåda takten eller stegfrekvensen. Den optimala frekvensen anses av många vara ungefär 180 steg per minut, alltså 90 per fot så att säga. Att jag hamnade på en snittfrekvens på 87 steg per minut innebär alltså att jag inte är ute och cyklar. Det visste jag ju i och för sig, men frekvensen hade jag verkligen ingen koll på. 

 Sist men inte minst, kan man säga, fick jag även hem en ny mössa. Det är, vilket kanske syns, Crafts windstoppermössa. Så här snygg är jag i den, haha.

Tycker väl att mössan kanske inte går ned tillräckligt över öronen för de riktigt kalla temperaturerna, men i dagens nollgradiga väder fungerade den alldeles utmärkt.

Rehab

Efter att under de senaste veckorna sprungit veckomängder på mellan 40 och 50 km blev den här veckan riktigt lugn.

Det blev endast två lugna löppass på vardera drygt 5,5 km och en promenad på samma sträcka. Allt pga den senaste tidens vadproblem som jag ju misstänker har med de bakre benhinnorna att göra. Vad göra? Tja, man får väl balansera lite mer på arbetet för att förhoppningsvis stärka både det ena och andra.

Planen är att försöka mig på ett lugnt löppass imorgon förmiddag, vi får se hur det känns.

Hur skall jag hinna när benhinnorna?

Jag hade lite problem med benhinnorna när jag precis dragit igång löpningen hyfsat regelbundet. Då minskade jag bara lite på mängden och tränade mig ur det. Förhoppningsvis fungerar samma taktik när jag nu återigen fått känningar i benhinnorna, dock inte i främre delen av smalbenen utan den bakre.

Det är nog så att jag känt av det här under några pass på slutet, men inte kopplat ihop det med just benhinnorna. Efter morgonens ganska korta och lugna pass blev det därför fullt pådrag med nedkylning av det smärtande området med hjälp av is. När jag har mer tid skall jag alternera med is och hårtork för att verkligen få igång cirkulationen.

Svett ettigt pass

Svett ettigt Ett svettigt pass genomfördes i måndags kväll. Känslan var väl litegrann att om alla pass var så sega skulle jag nog aldrig börjat springa. Temperaturen vilade runt nollan och jag trodde att jag var lagom klädd men så var icke fallet.

Halvmara

Efter torsdagens distanspass på drygt 18 km var det enda jag tänkte om dagens pass att det borde hamna på en mil ungefär, med reservation för lust att springa längre om allt kändes bra. Distansen hamnade då på nytt rekord för mig, med nästan exakt en halvmarathondistans; 21,28 km.

Den här rundan har jag tidigare åkt med inlines men aldrig använt enbart apostlahästarna. Benen, och framförallt vaderna, är illa sega nu. Både med tanke på dagens sträcka och totalen för veckan, 45,54 km, så blir morgondagen total vilodag, inte ens ett toklugnt återhämtningspass. Medeltempot för halvmarasträckan hamnade något högre än planerat med 5:18 min/km, vilket också återspeglades i pulsen som snittade 152 bpm.

Musikvalet hamnade på Dinosaur Jr:s album Beyond och sedan världens troligtvis bästa band, Built to spill, och deras Keep it like a secret, där Carry the zero är den bästa låten.

En perfekt poplåt. Kanske är det så att om jag vore tvungen att välja bara en låt att lyssna på under resten av livet så är det här den, den har ju allt.

Drivet löpsteg?

Jag vet inte om mitt löpsteg kan kallas drivet, men nog krävdes det lite extra arbete att forcera snödrivorna på torsdagens långpass. Runt Frösöberget gick turen med en total tillryggalagd sträcka på 18,6 kilometer. Först lyssnade jag på Dinosaur Jr:s senaste skiva, alltså Farm, och sedan en samling med många gamla låtar. Hade litegrann glömt hur bra även dessa, i många fall rätt skramliga, låtar är.

Till imorse hade jag ställt klockan en timme tidigare för att hinna ta ställning till om det skulle bli ett kort löppass innan dagens arbetspass kl 10. Benen var dock alldeles för stumma för att inbjuda till någon löpning, så det får bli i morgon eller på söndag istället.

Ett balanserat leverne

Under mellandagarna gjorde jag äntligen slag i saken och realiserade en tanke jag burit på under flera månader. Eftersom jag av olika anledningar tillbringar arbetstiden stående har jag tänkt att jag borde passa på att stå på en balansplatta för att ytterligare förhöja nyttan av arbetstiden. Sagt och gjort, det blev ett besök på den lokala Stadiumbutiken och utnyttjande av ett presentkort från förra julen.

Igår var det så dags för premiärpasset och jag tillbringade uppskattningsvis en tredjedel av arbetsdagen på en balansplatta enligt ovan. Efter arbetet och lite middag gav jag mig ut på ett kort löppass. Låt mig säga att de fem kilometrarna var pricken över i:et för att få riktigt härligt ömma vader. Nu är det ingen tvekan om att det blir vilodag idag.

Jag tycker förresten inget vidare om Stadium, utbudet är medelmåttigt och priserna likaså. Sedan kan väl principfasta och snikna jag tycka att om man utnyttjar 497 kr av ett presentkort på 500 borde man väl kunna få de tre kronorna i handen. Nej då, ingen kontant utbetalning, tycker lika principfasta och snikna Stadium. Nåväl, nu återstår bara att hitta en produkt för tre kronor, för något merköp skall de inte hoppas på. Önska mig gärna lycka till, haha.

Uppdatering

Innan veckan var helt slut hanns det faktiskt med ett litet pass till på drygt fem kilometer. Veckomängden hamnade därför på 49 km och självklart grämer jag mig åtminstone litegrann att jag inte tog en liten omväg på ungefär en kilometer.

Slutspurt

Under årets sista skälvande dagar blev det något av en slutspurt gällande löpningen.

43,5 km hamnade veckomängden på, efter fyra dagars löpning i sträck. Idag, nyårsdagen, och imorgon blir vilodagar och sedan är det bara att köra igen. 2011 skall bli ett riktigt grymt löparår har jag tänkt mig.

Nyårsluften då, som alla pratar om? Rätt mild, faktiskt, med bara några få minusgrader.

Snabbdistans?

Jag vet väl egentligen inte om gårdagens tiokilometerspass borde räknas som snabbdistans, medeltempot hamnade på 5:20 min/km. Fast med tanke på hur kämpigt det var i snön så kändes det som att jag sprang i kanske 4:40-tempo, så det får nog bli så.

Lyssnade lite på Bad Religions senaste, den är väl sådär.

Veckoslut

Idag var det ännu lite mildare med bara sex minusgrader. Hyfsade till veckans totalsträcka lite med ett femkilometerspass och hamnade på 39,8 km. Använde terrängskorna vilket var ett bra val då det även på gångbanan nästan var som att springa i skogen efter dagens snöfall.

Julklappstestning

Idag var det nästan perfekta förutsättningar att prova en av julklapparna från igår. Eftersom det jämfört med de sista veckorna var riktigt milt ute med bara -15 grader räknade jag kallt med att ett par "Craft Zero Extreme WS Gunde"-kallingar skulle sitta som en smäck under de lite tunnare vintertightsen.

Och se det blev perfekt, varken för varmt eller kallt. Det leder mig till att tro att om det är några grader kallare, som det säkert blir igen om några dagar, så blir det perfekt med dessa under Storm Tightsen.

Rundan idag landade iallafall på 18,2 km och jag provade en något annorlunda sträckning ute på Frösön.

Benen kändes rätt sega i slutet av den här rundan, som klarades av på 1:44, vilket ger ett medeltempo på 5:43 min/km och en snittpuls på relativt låga 145 bpm. Musiken framfördes först av Monster Magnet.

Efter den eminenta Powertrip-skivan blev det Dinosaur Jr.

Den här låten är från deras senaste album, Farm, och jag skulle vilja säga att det svänger.

Kyligt

"– Visst är det kallt men man blir inte varmare av att gnälla", säger Ola Skinnarmo.


"– Det går att överleva kylan, det har många visat innan mig och den är fantastisk när den kommer. Kylan är klar, den biter i kinderna och gör att naturen känns krispig. Det är inte mycket som slår en riktig vinter."

Nu kan jag självklart inte jämföra mina löparrundor med Ola Skinnarmos strapatser, men jag ser att vi använder liknande formuleringar för att beskriva kyla. Även om jag oftast använder ordet "friskt" när det är kallt ute så slinker även "krispigt" in emellanåt.

Morgonens pass på fem km i -30 grader var både friskt och krispigt och jag vaknade för ovanlighetens skull till redan innan frukost. Lungplusen frös dessvärre igen litegrann mot slutet av passet vilket gjorde inandningsluften lite väl kall den sista kilometern, jag får kika på möjligheten att montera fast ett värmeaggregat om kylan fortsätter.

10 km före frukost

Gårdagens middag såg ut ungefär så här:

En stor starkmeny från Frasses, alltså, kompletterad med cheddardip (som substitut för smältosten som tyvärr var slut) och red hot chili-krydda på stripsen. Lustigt egentligen, nu när jag springer regelbundet och skulle kunna äta sådana här ganska ofta så blir det mer sällan än när jag var slö.

Hur som helst, när jag vaknade tidigare än planerat i morse så räknade jag med att gårkvällens Frassefrossande borde hålla mig på benen genom en lugn löprunda före frukost. Ack så rätt jag hade, och vad efterlängtad frukosten blev!

Eftersom det var runt 23 minusgrader premiäranvände jag balaclavan från Ullfrotté/Woolpower med mycket lyckat resultat; det var riktigt varmt och mysigt under den och dessutom ser man rolig ut. Ytterligare ett exempel på ett komfortpass, pulsen låg på 146 bpm i snitt och tempot på ungefär 5:32 min/km.

En halvmara på en vecka

Ännu ett lugnt pass på tio km fick avsluta den lugnaste veckan på länge. Den senaste veckan som var så här lugn var nummer 35 i år då jag sprang bara lite kortare än de 21 km det blev denna vecka. Jag hoppas att det snart känns bättre i kroppen så att jag kan köra ett lite längre distanspass igen.

Vilsamt

Den här veckan ser ut att gå till historien som en av de lugnaste på länge. Veckans totala träningsmängd så här långt är detsamma som mängden igår kväll, dvs drygt 5 kilometer. I början av veckan kände jag mig inte bra i kroppen, och egentligen kände jag mig hängig även under onsdagen. Släpade mig ändå ut och sprang ett riktigt långsamt pass i värmen (bara två minus), 5,65 km på 33:22, dvs ett tempo på 5:54 min/km. Jag ansträngde mig verkligen för att hålla ett lågt tempo, vilket känns som något av en bedrift när man lyssnar till sådan musik som The Black Pacific spelar.

Rätt svängigt band, de där Black Pacific. 

Idag är det återigen vilodag och det lutar åt att det blir en sådan även imorgon om inget oförutsett inträffar. Kanske ingen dum idé egentligen att ta igen sig lite. Lär ju bli desto mer peppad när jag sticker ut igen.

Vill inte vila

Men vilar gör jag ändå. Det känns helt enkelt inte som det skall i kroppen, så då är det lika bra att ta det lugnt någon eller några dagar. Då får man shoppa istället! Hade vägarna förbi Ullfrotté/Woolpower och deras outlet igår kväll och passade på att införskaffa en balaclava till typ halva priset. Visst, den betingade halva priset pga mindre skönhetsfel men med tanke på att man troligen skrämmer ihjäl både människor och mindre djur med dylik huvudbonad på skallen så känns eventuella skönhetsfel irrelevant.

Ett alternativ till balaclava kunde kanske vara nedanstående huvudbonad som jag hittade på ett forum, då lockar man snarare till skratt än frammanar dödsskräck.

En sådan i merinoull - det vore allt något det!



Veckosummering

Ännu en vecka är till ända, och även denna med en relativt lång tillryggalagd sträcka som resultat. Förra veckan landade ju på drygt 47 km, och denna på lite mer än 43 km. Har även känt av lite mer av senan som går förbi höger knä, vilket gör mig lite orolig. Under dagens tiokilometerspass som utfördes i terräng kändes nästan inget, men det känns lite mer än vanligt när jag går. Vem vet, kanske börjar nästa vecka med någon extra vilodag.

Fredagsmys

Jag tog en kort tur på 5,6 kilometer direkt efter jobbet för att få igång cirkulationen lite. Hann lyssna på en del av Motörheads nya skiva, The wörld is yours. Helt okej, det låter ju som vanligt fast kanske är soundet lite för polerat? Det får vidare lyssning avgöra, en genomlyssning är ju ingen.

Tempot landade på 5:13 min/km, men pulsen såg konstig ut igen. Visst kan pulsen sticka iväg en del vid start från stillastående, men det här är ju löjligt.

Vetetusan vad detta beror på, men jag har fått uppfattningen vid läsning på en del forum att även andra haft problem. Felsökning pågår.

Nu blir det fredagsmys på riktigt, med en flaska Steamer från Jämtlands bryggeri till att börja med och sedan ordentligt kaloriintag i form av en god middag.

Distanspass

Dagens pass blev ganska långt, 18 km, och halvlugnt, ca 5:30 min/km. På den tiden hinner man ju lyssna på en hel del musik, både lite Band of horses som jag bytte ut ganska fort eftersom det kändes för segt och sedan The Offspring och Danko Jones. De sistnämnda släppte en ny skiva tidigare i år som har några riktigt sjysta låtar sprängfyllda med sköna riff. Till exempel denna:

Bra musik att springa till. Annars var det väl inget anmärkningsvärt med den här dagens pass; -10 grader, lite solsken, med andra ord helt okej.

Inte på spåret

Inte på skidspåret alltså, men vid sidan om och till fots, passerandes skidåkare. Det var jag idag det, på det gamla vanliga tiokilometersspåret i Spikbodarna. Nu var det väl kanske inga elitskidåkare, men de var inte lastgamla iallafall, och jag pulsade om dem i lössnön bredvid spåret. Dagens höjdpunkt.

I övrigt var det rätt kallt.

Om jag var en sådan som i tid och otid drar dåliga ordvitsar så skulle jag kanske sagt att kombinationen kyla och Lungplus kan få en att se ut som att man är tappad bakom en vagn. Men sådan är inte jag, och inte heller är jag rädd för att tappa ansiktet.

Gosigt värre.

Milstolpe

Dagens pass blev ett halvlugnt på tio kilometer. Det som är lite speciellt är att det här passet gjorde att jag trillade över 100-milsmarkeringen gällande löpning för detta år. I och för sig inte helt exakt eftersom jag inte började använda GPS:en förrän den 22:a januari i år och faktiskt sprang några steg även innan, men ändå. Jag var ju även drabbad av skada ett tag då jag inte sprang utan bara gick en hel del, räknar man med även promenader så blir totalsträckan snäppet längre, ungefär 194 mil.

Nu måste jag vila resten av veckan, vilket nog inte blir svårt eftersom jag arbetar nästan till midnatt denna söndag, veckomängden är nämligen uppe i drygt 47 km vilket är lite för snabbt ökat på slutet.

17 km i -20C

Idag blev det av bara farten ett längre pass än jag tänkt mig. Tanken från början var att bara köra ett eller två varv på lugnviksrundan, d v s fem eller tio km. Det var ju trots allt 20 minusgrader ute. Första vägvalet, vid Jamtlis ångbåtsbrygga, passerades av bara farten. Vid det andra vägvalet, strax innan krönet på Frösöberget, blev jag så överväldigad av utsikten och låten (en riktig pompös och mäktig sak; Kill Devil Hills) med Bruce Dickinson jag lyssnade på att jag vek av och tog en liten omväg för att slutligen landa på drygt 17 km.

Trots den rätt låga temperaturen räckte det för övrigt bra med tre lager på överkroppen; tunn långärmad underställströja, lite tjockare ullfrottétröja och den tunna Newline Windpackjackan, samt på underkroppen lite tjockare funktionskallingar och Craft PXC Storm tights. Fingrarna frös jag om de första kilometrarna men sedan blev det varmt trots relativt tunna fingervantar. På huvudet Crafts helt grymma Thermal hat som verkar fungera vid alla temperaturer mellan +10 och -30 ungefär.

Milt sagt mildare

Idag var det lite varmare, tio minusgrader, och det bidde återigen ett tiokilometerspass, dock inte i terräng. Snittempo på 5:15 min/km och medelpuls på 150 bpm; lyssnade på Håkan Hellströms senaste för att inte springa alltför fort.

När det är några minusgrader och sol så kan det verkligen vara vackert ute och det var det idag. Synd att jag inte hade med mig någon kamera för att fånga bevis på bild.